Publicerad 2013-06-30 21:12:55 i Neo-tiden,
Så har ännu en dag gått. En lugn sådan. Klart det plingar ibland och de behöver mycket syrgas men de är liksom "stabilt ostabila" i nuläget...
Idag började sköterskan prata om att om läget fortsätter som nu kaan det (ev) bli aktuellt för grabbarna att byta sal i veckan. Salen de ligger i nu är intensivvårdssalar och de har ju inga dropp eller är akutdåliga i nuläget så det börjar snart bli aktuellt alltså att komma till nästa sal. Nästa steg.
Känns skrämmande fast man vet att det är salen jämte...
Ja. Vi får väl se. Vi är inte där ännu.
Bilden är dagsfärsk på Arvid.
Publicerad 2013-06-30 17:34:09 i Neo-tiden,
(och med) Vincent.
Publicerad 2013-06-30 17:32:43 i Neo-tiden,
Så blev det då dags för första badet för Vincents del. Han verkade faktiskt tycka om det och blev rosig som en rosenknopp!
I övrigt är det fortsatt högt syrgasbehov men relativt lugnt. Vi tackar!
Publicerad 2013-06-30 10:30:05 i Föräldrarna, Neo-tiden,
Igår fick jag äran att delta på Carita och Andreas underbara bröllop! När man inte får gå på sitt eget så känns det bra att i alla fall få gå på någon annans!
Det var nästan som att känna sig normal. Prat om jobb och hur man känner brudparet. Men så kommer de oundvikliga frågorna: 1. är du gift? 2. vad ska du göra i sommar?
Och vips, var man inte lika normal längre.
Men jag fick iaf inbilla mig det under några timmar. Med dans till spicegirls och roliga hattar!
Tack Carita och Andreas! (och jag säger det igen, med tanke på mängden regn så lär ni bli väldigt lyckliga!)
Ps. För er som undrar hur grabbarnas dag var igår så är rapporten från pappa och farmor att dagen varit lugn. Känns skönt för en mamma på vift att få sådana rapporter!
Publicerad 2013-06-29 13:28:41 i Neo-tiden,
Hurra! De fick flagga idag dagen till ära. Arvid skulle även fått ett riktigt bad men hade problem med magen så det får vänta lite till..
Publicerad 2013-06-28 21:55:20 i Neo-tiden,
Förstår om inlägget där det stod att dagen hade snöpplig start blev lite förvirrande med tanke på att inlägget jag skrivit tidigare på fm inte har publicerats.. det kommer här..
När jag kommer in på salen på morgonen går Arvid ner sig ordentligt i syresättning så personalen förbereder för handventilering men lyckas vända det... Hjärtat i halsgropen! Det är varken första eller sista gången de kommer att skrämma slag på oss. Tillbudet kanske höll i sig ca 5 min men dessa minuter är långa!
Pust. Bra start på dagen... (blir ingen bild då telefonen krånglar)
Publicerad 2013-06-28 18:01:02 i Föräldrarna, Neo-tiden,
Att bli förälder innebär att man inser att man är dödlig. Att man kan råka ut för saker. Att man kan bli sjuk.
Det är något jag funderat på senaste dagarna.
Förstå min skräck när jag vaknade härom natten efter att ha drömt att jag hittat en cancerknöl på magen. Det var knappt jag vågade känna efter på magen om
knölen faktiskt fanns där (det gjorde den inte kan jag trösta er med).
När man blir förälder får man helt plötsligt en helt annan anledning att hålla sig levande. I form och frisk. Att göra sitt bästa för att vara pigg och leva länge.
Håller på att läsa en deckare (Paradisoffer av Kristina Ohlsson) som handlar om terrorism. Jag blir helt plötsligt rädd för terrorism. Att jag (eller Daniel, eller värst av allt, barnen!) ska befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Så många dödsfällor det finns runt omkring oss. Trafik, åskoväder, farliga djur, onda/sjuka människor etc etc etc.
Ja man blir mer medveten om sin egen dödlighet helt enkelt. Man blir viktig för någon annan på en helt ny nivå.
Jag måste ju finnas här nu.
Publicerad 2013-06-28 17:49:06 i Neo-tiden,
Vincent har dragit på sig en ögoninfektion och fått ögondroppar för det. Han har suttit hos mig 3 h men kom inte riktigt till ro mer än korta stunder. Om det var något särskilt som bekymrade honom eller om han "bara" var allmänt vevig var svårt att avgöra. Han höll syresättningen hyffsat väl och det plingade inte så mycket.
Arvid har skött sig fint resten av dagen. Fortsatt högt syrgasbehov och några snabba vändor neråt men han har hämtat sig själv och fort. Så sammanfattningsvis kan man säga att det varit en helt okej dag trots Arvids godmorgon-hälsning.
Båda killarna ser ut att bli rödblonda som morsan. Men Vincent kanske borde blivit eldigt rödhårig med tanke på hans temperament. Jag bävar för den dag han kommer i trotsåldern. Igår kväll hade pulsen gått upp och syresättningen gått ner och det plingade hej vilt. När personalen skulle kolla vad han gjorde låg han och sparkade och vevade med armar och ben och täckena långt bortsparkade och han grät och var arg som ett bi. Men så fick han sin älskade napp och blev nöjd igen! :)
Lille Arvid (som ju är större än brorsan numera) har inte riktigt samma temperament. Än. :) Han kräver dock uppmärksamhet på ett annat sätt än Vincent. Är man för långt borta och pysslar om Vincent eller personalen är i andra änden av salen så plingar han gärna, men mår alldeles förträffligt när de/vi kommer närmre. :) (högst sannolikt endast sammanträffande men roligt ändå).
Arvid trutar efter nappen...
Publicerad 2013-06-27 23:13:57 i Neo-tiden,
Ni kan ju bortse från masken som ser ut som ett gristryne och försöka se skönheten bakom ;)
Den första bilden är alltså från någon av de första dagarna och den andra från igår. Det händer mycket, men man ser det inte själv förrän man ser det på kort.
Nu råkar det va Vincent på övre och Arvid på undre. Men de är inte helt olika så tror ändå man kan förstå skillnaden..
Publicerad 2013-06-27 22:17:18 i Neo-tiden,
Som jag tror att jag skrivit tidigare är unge herr Vincent både sprattlig och klåfingrig. Han var ju exempelvis ganska snabb med att själv dra ut tuben till respiratorn (=inte bra). Han lyckas alltid på något obegripligt sätt sparka av sig både täcke och lappen på huvudet som ska skydda mot ljuset.
Idag drog han av sig elektroden som mätte hans andningsfrekvens.
Vi försöker förgäves bädda in honom så gott det går och grejar han mycket så får han sin leksak. Men det är ju så... Tillåtet smakar inte lika gott..
Publicerad 2013-06-27 21:06:35 i Neo-tiden,
Jag längtar efter så mycket.
Jag längtar efter att kunna hålla om och bära runt på mina barn och sköta dem utan att behöva vara rädd att de ska sluta andas och bli blå. Jag längtar efter att gå barnvagnspromenader. Jag längtar efter att se dem bli vänner med Otis och Ceasar (katterna). Jag längtar efter att få se dem le.
Sen längtar jag efter många saker längre fram. Som att få plaska i strandkanten, besöka djurparken och peka ut alla djur och lära dem hur de låter. Jag längtar efter att få åka farfarsbilar och besöka kaninlandet. Att äntligen efter mina 25 år få besöka Legoland där jag aldrig varit.
Jag längtar efter midsomrarna om några år när vännerna och alla barnen är samlade och gör blomsterkransar och dansar runt den (antagligen) misslyckade midsommarstången. Alla fikastunder som komma skall med tjejligan och alla barnen.
Sen längtar jag efter helt egoistiska saker också. Som inte direkt är relaterat till barnen. Så som att få vara hemma i vårt hus. Få sova i sin egen säng. Att gå på zumba, spinning, step och combat. Att sitta på Bryggan och ta en kall öl en fin sommarkväll. Att ta ett svalkande kvällsdopp bland myggor och knott. Att gå till jobbet med ett leende. Att gå skogspromenad i ösregn med en spännande ljudbok i öronen. Att krypa upp i soffan med Daniel framför en brasa och en bra film.
Det finns mycket att längta efter. Och den tiden ska komma.
Arvid är en vaken liten filur som gärna tittar på sin omvärld. Medan Vincent gärna blundar och låtsas som inget.
Publicerad 2013-06-27 14:41:33 i Neo-tiden,
Bara för att du är så söt.
(Vincent på bilderna)
Publicerad 2013-06-27 14:32:15 i Neo-tiden,
Vad glada vi blev när vi kom tillbaka till Ronald och det satt ett brev tejpat på dörren. Adresserat till oss! :)
Fast.. Brevet i sig var ju inte till oss utan till våra små, men i alla fall!
Å vilket fint brev sen! Tack syster och katterna! (jag kan se framför mig, Ceasars koncentrerade min när han försöker måla den ena blomman)!
I övrigt då?
Inte mycket nytt. Bortsett från kortisonet som Vincent har t o m imorgon så är båda pojkarna medicinfria nu!
Fortsatt högt syrgas-behov, vilket de antagligen kommer ha ett bra tag till.
Största bekymret just nu är vikten. De går inte upp så som de borde. Troligen pga allt annat som krävt en massa energi. Men vi hoppas det vänder snart med extra kalorier i maten och kortison som sätts ut.
Väx nu killar!
Publicerad 2013-06-26 21:53:00 i Neo-tiden,
Dagen har varit relativt lugn. På em/kvällen hade Vincent några ordentliga bradykardier, som trots att han hämtade sig snabbt kändes tämligen olustiga. (Bradykardi = låg puls)
Det visade sig dock sedan att han behövde bajsa ordentligt. Därefter har det varit något lugnare så förhoppningsvis var det detta det handlade om.
I övrigt har dagen bjudit på en tur till stan för lunch-date med fina Anna som hade med sig superfina presenter! (högst upp i bild). Jag hittade även en butik där de sålde prematurkläder från strl 38! Det blev inga kläder idag men dock två snuttefiltar som de kan ha när de kommer till säng (nederst i bild).
Det är nästa mål, att komma i säng (öppen kuvös). Det kanske är en sisådär 2 veckor bort eller något sådant. Då kan man börja ha lite egna kläder och filtar samt att de, om de är hyfsat stabila och sladdlösa kan få ligga tillsammans!
Och ja, det är ugglor på den ena. ;)
Publicerad 2013-06-26 11:43:42 i Neo-tiden,
Idag, 4 veckorsdagen till ära, har Arvid fått sin första tvätt. Inte bad, som i balja, men i alla fall!
Jag lovade honom att nästa sommar ska han få tvätta fötterna i havet, å sjön, å alla pölar vi kan hitta!
Rutin ultraljud hjärna gjordes idag. Det snabba svaret till doktorn i korridoren var att det såg bra ut. Den riktiga rapporten kommer nog i em. Men det räcker för mig!
De ska nu få Calogen-shots i maten för extra kalorier så de börjar växa på sig lite mer. Vikt idag 750g (Vincent) och 760g (Arvid).
Förhoppningsvis sätter man ut Morfinet imorgon och även Arvids matdropp vilket skulle innebära att båda pojkarna blir dropp-fria! Det vore ju fint som snus!
(Arvid på bilderna)
Publicerad 2013-06-26 09:01:59 i Neo-tiden,
Det krävs visst att man hamnar i kris för att man ska se och uppskatta det man har. Jag pratar om nätverk. Vänner och familj. Jag hade aldrig kunnat drömma om det stöd vi fått (inte för att jag misstrott dem innan ;). Skämt å sido (som min musiklärare på högstadiet alltid sa) men alla är fantastiska, medkännande, generösa, stöttande. De håller tummar och tår, klipper vårt gräs, lagar matlådor, fixar bilar, kör kors och tvärs över landet, skänker oss stärkande tankar och omtanke...
Nåt bra måste vi ju gjort i vårt tidigare liv (å då pratar jag inte om innan vi föddes) för att förtjäna detta...
Sen har vi de generösa vilt främmande människorna som erbjudit sin hjälp. De som också har tvillingar eller för tidigt födda. Vilken gemenskap jag fått ta del av!
Tack!
Men mest av allt vill jag tacka min fantastiska fästman (om han nu läser den här bloggen ;) för att han delar den här resan med mig. För att han är det stöd och den klippa jag behöver för att ta nästa steg framåt. För att han låter mig stötta de dagar han behöver det. För att han finns och är världens finaste (näst efter de två filurerna i kuvöserna ;)!
Publicerad 2013-06-25 19:55:00 i Neo-tiden,
Tänk vad lite kortison kan göra. Bägge pojkarna har fått mer kortison, vilket troligen är orsaken till att dagen har varit betydligt lugnare än de föregående. Vi är glada för alla lugna stunder vi kan få.
Dock är kortisonet något vi hoppas vi slipper ta till fler gånger eftersom det hämmar både utveckling och tillväxt så nu får lungorna sätta fart!
Om våra grabbar följer "normen" för så här tidigt födda barn så kommer det att svaja ett tag till (några veckor typ) för att sedan ta sig över en puckel och bli något stabilare och utvecklingskurvan börjar stiga mer uppåt än bakåt. Som vi längtar till den dagen!
Det är tydligen inte heller helt ovanligt att föräldrarna såhär efter 4 veckor börjar bli lite leda, så vi är tydligen som folk är mest. Vem hade kunnat tro det? ;)
Så.. vi väntar ut den här perioden, håller andan att inga komplikationer tillstöter, och fortsätter samla dagar, timmar och minuter.
Överst: Vincent på min bröstkorg med favoriten Nappen.
Nederst: Arvid som plirar misstänksamt på figuren framför sig.. (med all rätt ;)
Publicerad 2013-06-25 09:46:43 i Neo-tiden,
Min familj blir typ rädd varje gång mitt namn visas på displayen på deras telefon. Har det hänt något? Är grabbarna sämre?
Jag tror jag vet hur de känner. Varje gång min telefon ringer på en udda tid eller om det står dolt nummer i rutan får jag ont i magen och hjärtat börjar banka hårt i bröstkorgen samtidigt som jag slutar andas för en stund. Är det avdelningen? Varför ringer dom nu?
Inte konstigt att magkatarren inte är långt borta.
Avtryck av Arvids enorma fot från hans andra dag.
Publicerad 2013-06-24 21:58:12 i Neo-tiden,
Inte mycket nytt sen sist. Infektionsproverna ok på Arvid vilket känns skönt. Vincent har varit ledsen hela dagen och legat snålt i syresättning trots hög syrgas. Sköterskan såg nu på kvällen att han var röd och lite svullen vid sin PVK (infarten där han får sin medicin) så vi funderar på om det är för att han har ont.
En annan teori på båda grabbarna är abstinens eftersom de haft morfin länge och denne nu håller på att trappas ut...
Den som lever får se... Hoppas på en lugnare dag imorgon.
Bilden är på Arvid. Tagen av sköterskan idag.
Publicerad 2013-06-24 19:23:32 i Neo-tiden,
Såhär skrynklig och hoptryckt blir man av CPAP. Och tydligen missnöjd. Observera alla suddiga fläckar där armar och ben borde synas. ;) sötnöten Vincent.
Publicerad 2013-06-24 14:46:16 i Neo-tiden,
De 27 fulla veckorna firar vi med en pling-pling dag (alltså en ostabil dag med mycket pling i apparater) utan att vi riktigt vet varför. Är det magen? Är det en infektion på g (på Arvid, Vincents har gått ner)?
Positivt då? Både gossarna är utan insulin sen någon dag tillbaks och sockret har hållt sig stabilt (också vanlig komplikation på dessa små barn att de har svårt att själva reglera sitt blodsocker).
Dessutom är Vincent från idag "fullmatad", vilket innebär att han får all näring via sonden och inga komplement via blodet (har varit fullmatad tidigare men fått gå ner i matmängd o därför fått lite komplement återinsatt).
Eftersom båda pojkarna nu har CPAP och deras små rara ansikten därför är hoptryckta och väl gömda bakom mask och skyddskuddar får vi titta på gamla bilder.. Här är det Vincent.. Eller Arvid.. Eller.. Ehrm...
Publicerad 2013-06-23 15:31:08 i Vardagligt,
I vår familj ingår också våra älskade katter av rasen Devon Rex, Otis och Ceasar. Nyblivna vänner efter att Ceasars vapendragare och närmsta vän Rexi blev sjuk och fick tas bort i December.
Otis och Ceasar får i nuläget husera hos min syster Adina i hennes lägenhet, tillsammans med Otis bror Tom. De verkar ha det finfint och saknar oss nog inte nämnvärt. Men det gör ont i hjärtat att behöva lämna bort dem under så här lång tid... Ja, ja, snart nog är vi hemma och samlade igen.
(meen, varför kan jag inte lägga bilderna jämte varann??)
Publicerad 2013-06-23 14:35:24 i Neo-tiden,
Idag var det Vincents tur att komma till mamma under några timmar. Planen är att även han ska extuberas (komma ur respiratorn) under dagen. De ville bara vänta tills han varit ute hos mig... ❤
Publicerad 2013-06-23 14:27:30 i Neo-tiden,
När vi kom i morse hade Arvid kommit ur respiratorn och var tillbaka i CPAP (en maskin som stöttar lungor och andning när de små inte riktigt orkar själva, enkelt förklarat). Känns skönt! Nackdelen är dock att det försvinner mycket av deras fina små ansikten...
Publicerad 2013-06-22 21:56:56 i Neo-tiden,
187 unika besökare bara idag! Jag visste ju att folk bryr sig och vill veta hur det går för oss, men så många! Jag är chockad och rörd!
Ps. Det var visst inte alla som förstod det hysteriskt roliga i inlägget där Vincent på eget bevåg härmar aporna på "tre apor"-vinets förpackning. Så titta noga en gång till! :)
Publicerad 2013-06-22 21:51:00 i Neo-tiden,
Idag har varit en mycket lugnare dag. Vi har fått en liten välbehövlig andningspaus, vi föräldrar. (Och barnen såklart), en dag där syremättnaden inte sjunkit dramatiskt, det har inte plingat hysteriskt och barnen har sett lugna och fina ut.
Finbesök har vi haft också som bjöd på go-fika vilket är välbehövligt emellanåt (inte go-fikan kanske, men besöket ;).
Vincent kände sig inte riktigt redo att möta världen och gav den fingret! Rock'n'roll!
Publicerad 2013-06-22 15:57:23 i Neo-tiden,
Jaa.. idag har det varit lugnt. Arvid har suttit hos mig 3 h och varit jättelugn. Doktorn säger att han är skör men läget är ok i nuläget. Vincent, inget nytt direkt.. Inte aktuellt att komma ur respiratorn för någon av dem idag dock.
Arvid i sina coola goggles när han fick sola under sin första vecka...
Publicerad 2013-06-22 08:48:29 i Neo-tiden,
För att vara så små är de väldigt duktiga på att breda ut sig. (precis som mamma).
Här är det Arvid som visar sina cirkuskonster..
Ps. Har nog inte sagt att båda killarna nu väger över 700 g! Yey!
Publicerad 2013-06-22 08:43:41 i Neo-tiden,
Att få känna sin bebis hud mot hud är för de flesta en självklarhet. För vår del tog det en vecka innan det blev möjligt och då med två assistenter som flyttade över och ett stort gäng sladdar. Men ändå. Hud mot hud. Med mina barn.
Publicerad 2013-06-21 20:07:59 i Neo-tiden, Vincent,
Vincent har lärt sig alldeles själv....
Publicerad 2013-06-21 16:50:00 i Neo-tiden,
Att föda barn i vecka 23 är utan tvekan en resa med många upp och nergångar. Många framsteg men också steg tillbaka. Och då har vår resa precis bara börjat.
Dagsläget för våra små pojkar är som följer:
Vincent. Har respirator (fick ett ganska allvarligt tillbud för några dagar sedan så han fick gå tillbaka efter att ha haft CPAP ett bra tag (mer om skillnaden mellan CPAP och respirator en annan gång, eller så kan ni googla ;). Troligen berodde tillbudet på en analkande infektion. Så i dagsläget har han en infektion av oklar härkomst. Har fått brett spektrum antibiotika och infektionsproverna har nu stannat av för att inom snar framtid förhoppningsvis vända helt. Han mår bättre än för någon dag sen men är inte heller helt stabil. Hade infektionsproverna sett bra ut var planen att komma ur respiratorn idag, men man avvaktar hellre tills infektionen är helt borta för att inte påfresta honom mer än nödvändigt.
Vincent fick en leksak för att hålla händerna i styr (hjälpte för övrigt sådär, nån vecka senare drog han själv ut respirator-tuben).
Arvid. Har också fått tillbaka respiratorn för en vecka sedan. Möjligen pga problem med magen och mycket luft i tarmarna. Fick byta respirator-tub inatt (lite oklart om han själv drog ur den eller inte) och har varit tagen efter det. Lungorna ser väldigt täta ut på röntgen ocg förklarar hans i nuläget höga syrgasbehov. Han ska därför påbörja kortisonkur för lungutvecklingens skull. Doktorn trodde man skulle kunna se en effekt efter någon dag... När man ser sitt barn ha respirator med extra skak och 90% syrgas och ändå ligger i underkant i syresättning då blir man rädd och ledsen. Vad gör man när det inte går att höja mer? SSK och Dr verkar dock inte överdrivet oroliga för hans tillstånd, även om det så klart inte är optimalt! Det är inte ovanligt med dessa sjuka lungor på så här små barn, vilket vi vetat länge, men det hjälper inte en mammas hjärta.
Arvid kikar och blåser bubblor...
Nu på eftermiddagen har det varit lugnare för dem dock. Så nu håller vi tummarna att det går åt rätt håll snart! Några fler steg framåt än bakåt!
Publicerad 2013-06-21 16:29:03 i Neo-tiden, Vardagligt,
Till en början var det tänkt att bröllopet skulle gå av stapeln i Augusti 2013. Det skulle bli ett stort musikkalas med flera band och många gäster. Hela släkten (släkterna) och alla vänner och bekanta.
Sen kom beskedet om graviditeten som var beräknad till slutet av September.
Vi funderade fram och tillbaka på hur vi skulle göra men kom fram till att det var nästan två månader kvar till beräknad födelse vid bröllopet och att det nog skulle gå bra.
Men då kom tvillingbeskedet. Både jag och Daniel (min sambo) insåg att jag skulle vara både tung och otymplig samt att risken för förtidsbörd är betydligt större hos tvillinggravida. Ekonomin var något annat som blev påverkat med besked om inte bara ett utan två barn. Det stora kalas vi planerat blev ohållbart.
Vi kom fram till att minska ner antalet gäster, dra ner på ambitionerna och göra något litet och intimt. Och dessutom lägga datumet i god tid före storlek på mage, ork eller för tidigt födda barn skulle bli ett problem.
Datumet blev satt till 25 Maj.
Halva släkten blev involverad på ett eller annat sätt, det var pynt och bakning och musikunderhållning osv osv.
Men så händer det där som man aldrig kan föreställa sig, som man inte tror ska hända just oss. Fem dagar innan bröllopet, gick vattnet (mer om den saken i inlägget om förlossningen). Så den tilltänkta bröllopsdagen tillbringades sängliggandes, tittandes på Veronica Mars och försök att inte tänka på vad som skulle hända om bebisarna fått för sig att komma just den dagen...
Personalen sa att det fanns par som gift sig på avdelningen men vi känner att så viktigt är det inte så att det inte kan vänta ett år eller två. Då kan ju grabbarna få vara med också ;).
Provsminkad av bästa Sara som skulle göra mig fin på bröllopsdagen...
Publicerad 2013-06-21 15:49:26 i Förlossning, Graviditet, Neo-tiden,
Måndag den 20 Maj anordnade mina fina systrar (och mamma var med på ett hörn också), en möhippa för mig. Vi åt god mat och sen skulle vi göra smycken. Jag frågade om det fanns chans att stansa in något vilket gick finfint. Så jag hittade ett hänge med fyra platta sidor där jag stansade in Daniel, Ida, Pyre 1 och Pyre 2. När jag fått klart halsbandet satte jag det på mig och reste mig. Då gick vattnet. Chock. Det var ju bara v.22+0.
Det blev snabba puckar med ambulanstransport som prio 1 till Borås sjukhus där man konstaterade vattenavgången och efter rådfrågan med Östra kom man fram till att jag lika gärna kunde ligga hos dem eftersom en förlossning i detta läge "ändå" skulle innebära att barnen inte klarar sig. Blev ordinerad sängläge och fick kissa på bäcken.
Dagen därpå däremot blev vi förflyttade till specialförlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Där fick jag besked om att jag fick gå till toaletten och tillbaka. Men i övrigt sängläge.
Man informerade oss om att man inte sätter in alla åtgärder för att rädda barnen om de föds tidigare än v.23+0 och även om de föds den veckan så är överlevnadschanserna relativt små. En hel vecka! Inte en chans att förlossningen skulle dröja så länge, tänkte jag. Jag började fundera på hur man överlever en sådan förlust. Vad jag skulle göra när jag kom hem. Vart jag skulle resa för att få hantera min/vår sorg ifred osv..
Men dagarna gick..
Man fann att jag hade en infektion på livmodertappen och fick antibiotika i hopp om att det skulle stoppa upp förloppet. (i efterhand har det sagts att det EV kan vara infektionen som orsakade vattenavgången men man vet inte hundra).
På natten mellan söndag och måndag 22+6-23+0 började jag få onda sammandragningar. Inte regelbundet men inte heller jätte sällan.. blev tillbakakörd till spec.förlossningen efter att ha tillbringat halva veckan på spec.BB. Både jag, Daniel och personalen trodde jag skulle föda den natten.
Men sammandragningarna kom och gick, av och till, i 2 dygn. Sen. Natten till onsdag, vid 24-tiden kände jag att det ändrat karaktär. De blev tätare och jag förstod att det var dags.
Jag som varit så rädd för förlossningen med allt vad smärta, oro, ångest den skulle innebära blev lugn och fokuserad när jag insåg att jag inte längre kunde göra något åt situationen (vilket jag ju för övrigt inte kunnat innan heller men nu var det upp till någon annan att ta hand om barnen på bästa sätt).
Jag hade redan tidigare fått information om att vaginal förlossning är bäst för både barn och mamma i detta läge. Att kejsarsnitt kan riskera att mamman inte kan bli gravid igen med risk för att livmodern kan brista och stor blödningsrisk.
Jag bad om bedövning men barnmorskan rekommenderade inte det, då det kan fördröja förlossningen vilket skulle vara en ökad risk för barnen som var så små. Alltså stod jag ut. Lustgasen var mitt enda hopp.
När det väl satte igång gick det fort. Många cm på kort tid. Tvilling 1 (Arvid) som hela tiden haft huvudet neråt hade helt plötsligt vänt sig och vägrade komma ner med huvudet. Istället försökte han ta sig ut med armen och ryggen först, på snedden. Även om han var liten så går det inte att komma ut på det viset så läkaren fick manuellt gå in och vända honom rätt och dra ut honom, stackarn. Direkt när han kom ut så sprang barnpersonalen ut med honom. Bara några minuter efter första barnet var fött satte det igång igen och poff sa det, så kom vattnet från tvilling 2 (Vincent) som en kaskad rakt över barnmorskan. Han låg i säte och kom till världen betydligt smidigare än brorsan. Även honom sprang de iväg med direkt (vilket vi visste att de skulle göra).
Stackars nyblivna pappan, som under hela förlossningen skötte sig exemplariskt och var ett fantastiskt stöd för mig, fick stickningar i händerna och blev likblek när Arvid stack ut handen för att hälsa, så han fick lägga sig ner på sängen bredvid.
Efter några minuter kommer den assisterande barnmorskan in och talar om att de arbetar med bägge barnen. Att de alltså lever!
Så gick det alltså till när jag blev tvåbarnsmamma över en natt.
(även extrema-prematur-föräldrar, vars barn har en oviss framtid, får finfrukost efter förlossningen!)
Det vill jag säga, att finare personal än den på Östras spec.BB+spec.förlossning+neo, det får man banne mig leta efter, heeeelt otroligt! Tack för det!
Publicerad 2013-06-20 09:42:12 i Föräldrarna,
Jag heter Ida och jag är 25 år gammal. Bor i en liten liten by med min helt suveräna sambo aka pappa till grabbarna. (sambo, skulle blivit make den 25/5 men den dagen firade vi sängliggandes på sjukhuset, mer även om detta i ett senare inlägg).
Vi bor i ett rött litet torp som antagligen kommer kännas på tok för litet om något år när grabbarna blivit större (och vildare).
Till vardags arbetar jag som sjuksköterska i hemsjukvården, vilket jag trivs med som fisken i vattnet.
Intressen utöver vänner och familj, är foto, inredning, second hand/loppis, musik, träning, hälsa, litteratur, etc etc i all evinnerlighet, typ...
På promenad runt sjukhusområdet...
Publicerad 2013-06-20 09:32:12 i Neo-tiden, Prematurer,
Prematur är ett barn fött före 37:e graviditetsveckans utgång. Barn födda mellan 33:e och 36:e graviditetsveckan brukar betecknas som för tidigt födda (PT - Pre Term). Födsel i 29:e till 32:a veckan som mycket för tidigt födda (VPT - Very Pre Term) och före vecka 29 som extremt mycket för tidigt födda (EPT - Extremely Pre Term).
Ordet prematur betyder före mognaden, för tidigt, omogen.
En prematur födsel innebär vanligen vård på neonatalavdelning för barnet. I Sverige har man räddat barn i vecka 22. Från vecka 28 är överlevnadschanserna med intensivvård tämligen goda. Överlevnaden har bland annat med barnets lungmognad att göra. Vid hotande förtidsbörd kan vården förhindra värkarbete och förlossning i vissa fall. Kvinnan kan då ges kortison som "påskyndar lungmognaden". När förtidsbörden är ett faktum så kan man ge barnet surfaktant eftersom surfaktant inte börjar bildas förrän ungefär vecka 23 och börjar inte bildas "i full skala" före ca vecka 30-32. Efter graviditetsvecka 32 behövs vanligen inte detta utan barnen klarar sig, trots sin litenhet (1-1,5 kg), och lungorna är i allmänhet tillräckligt mogna att andas med utan hjälp.
---------------------------------------------------------------
Våra små gossar räknas med andra ord som extremt prematura och föddes precis på gränsen till att man aktivt ska arbeta för att rädda de små barnen. Eftersom vattnet på tvilling 1 gick v.22+0 (mer om detta i ett annat inlägg) är vi väääldigt glada för att de stannade dessa viktiga dagar för att komma in i vecka 23 där överlevnadschanserna ökat (även om de även här anses ganska små, jämförelsevis med exempelvis v.24-25...
Publicerad 2013-06-19 22:28:24 i Neo-tiden,
Detta är bloggen för dem som vill följa vår resa från extremt prematur födsel (prematur = för tidigt född) till att (förhoppningsvis) komma hem och starta livet som familj.
Jag kommer att beskriva våra med och motgångar, dokumentera det där som jag kanske senare kommer att glömma. Jag kanske kommer att ha mer ork att skriva och uppdatera vissa dagar, mindre andra.
Jag kommer att skriva mer utförligt om hur vi hamnade här, vilka våra fantastiska pojkar är och vart på resan vi befinner oss just nu, allt eftersom.
Vi kan ju börja med två bilder på våra små gossar:
Vincent
Arvid
(för er som följer mig på instagram så kommer ni se att det troligen blir mycket samma bilder, det får ni stå ut med, alla har (tydligen) inte instagram ;).
