Vattenavgång och förlossning
Måndag den 20 Maj anordnade mina fina systrar (och mamma var med på ett hörn också), en möhippa för mig. Vi åt god mat och sen skulle vi göra smycken. Jag frågade om det fanns chans att stansa in något vilket gick finfint. Så jag hittade ett hänge med fyra platta sidor där jag stansade in Daniel, Ida, Pyre 1 och Pyre 2. När jag fått klart halsbandet satte jag det på mig och reste mig. Då gick vattnet. Chock. Det var ju bara v.22+0.
Det blev snabba puckar med ambulanstransport som prio 1 till Borås sjukhus där man konstaterade vattenavgången och efter rådfrågan med Östra kom man fram till att jag lika gärna kunde ligga hos dem eftersom en förlossning i detta läge "ändå" skulle innebära att barnen inte klarar sig. Blev ordinerad sängläge och fick kissa på bäcken.
Dagen därpå däremot blev vi förflyttade till specialförlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg. Där fick jag besked om att jag fick gå till toaletten och tillbaka. Men i övrigt sängläge.
Man informerade oss om att man inte sätter in alla åtgärder för att rädda barnen om de föds tidigare än v.23+0 och även om de föds den veckan så är överlevnadschanserna relativt små. En hel vecka! Inte en chans att förlossningen skulle dröja så länge, tänkte jag. Jag började fundera på hur man överlever en sådan förlust. Vad jag skulle göra när jag kom hem. Vart jag skulle resa för att få hantera min/vår sorg ifred osv..
Men dagarna gick..
Man fann att jag hade en infektion på livmodertappen och fick antibiotika i hopp om att det skulle stoppa upp förloppet. (i efterhand har det sagts att det EV kan vara infektionen som orsakade vattenavgången men man vet inte hundra).
På natten mellan söndag och måndag 22+6-23+0 började jag få onda sammandragningar. Inte regelbundet men inte heller jätte sällan.. blev tillbakakörd till spec.förlossningen efter att ha tillbringat halva veckan på spec.BB. Både jag, Daniel och personalen trodde jag skulle föda den natten.
Men sammandragningarna kom och gick, av och till, i 2 dygn. Sen. Natten till onsdag, vid 24-tiden kände jag att det ändrat karaktär. De blev tätare och jag förstod att det var dags.
Jag som varit så rädd för förlossningen med allt vad smärta, oro, ångest den skulle innebära blev lugn och fokuserad när jag insåg att jag inte längre kunde göra något åt situationen (vilket jag ju för övrigt inte kunnat innan heller men nu var det upp till någon annan att ta hand om barnen på bästa sätt).Jag hade redan tidigare fått information om att vaginal förlossning är bäst för både barn och mamma i detta läge. Att kejsarsnitt kan riskera att mamman inte kan bli gravid igen med risk för att livmodern kan brista och stor blödningsrisk.
Jag bad om bedövning men barnmorskan rekommenderade inte det, då det kan fördröja förlossningen vilket skulle vara en ökad risk för barnen som var så små. Alltså stod jag ut. Lustgasen var mitt enda hopp.
När det väl satte igång gick det fort. Många cm på kort tid. Tvilling 1 (Arvid) som hela tiden haft huvudet neråt hade helt plötsligt vänt sig och vägrade komma ner med huvudet. Istället försökte han ta sig ut med armen och ryggen först, på snedden. Även om han var liten så går det inte att komma ut på det viset så läkaren fick manuellt gå in och vända honom rätt och dra ut honom, stackarn. Direkt när han kom ut så sprang barnpersonalen ut med honom. Bara några minuter efter första barnet var fött satte det igång igen och poff sa det, så kom vattnet från tvilling 2 (Vincent) som en kaskad rakt över barnmorskan. Han låg i säte och kom till världen betydligt smidigare än brorsan. Även honom sprang de iväg med direkt (vilket vi visste att de skulle göra).
Stackars nyblivna pappan, som under hela förlossningen skötte sig exemplariskt och var ett fantastiskt stöd för mig, fick stickningar i händerna och blev likblek när Arvid stack ut handen för att hälsa, så han fick lägga sig ner på sängen bredvid.
Efter några minuter kommer den assisterande barnmorskan in och talar om att de arbetar med bägge barnen. Att de alltså lever!
Så gick det alltså till när jag blev tvåbarnsmamma över en natt.
(även extrema-prematur-föräldrar, vars barn har en oviss framtid, får finfrukost efter förlossningen!)
Det vill jag säga, att finare personal än den på Östras spec.BB+spec.förlossning+neo, det får man banne mig leta efter, heeeelt otroligt! Tack för det!