arvidochvincent.blogg.se

Det pratas mycket om genus idag. Det är bra. 

Bort med förlegade gamla dammiga könsroller!

Det går dock till överdrift åt andra hållet ibland. Det är sämre. Då tappar man bort hela poängen med att bemöta människor lika oavsett kön. Att inte låta småflickor leka med dockor för att det är förlegat och istället bara köpa bilar och traktorer fast flickan i fråga älskar just dockor och rosa.

Jag är livrädd för att "förstöra" mina barn och utan att märka det slussa in dem i det "manliga" facket i samhället med allt vad det innebär.

Dock vill jag inte "utnyttja" mina barn för att föra ut min politiska åsikt i samhället. Jag tänker inte klä dem i klänning bara för att visa omgivningen min ståndpunkt. För jag tycker helt enkelt inte att det skulle klä dem (och här må jag vara trångsynt). När de sen blir stora nog att själva välja ska jag gladeligen ta med dem till hela barnavadelningen och låta dem ta del av hela sortimentet. Kanske hade det fallit sig mer naturligt med de "tjejigare" kläderna om de haft en storasyster att ärva/härma.

Jag kommer inte heller att kalla mina barn för hen. Just därför att jag vet att de är pojkar/killar/grabbar. Men så är jag också naiv nog att tro att det inte ligger någon värdering i det. Jag lägger (förhoppningsvis) inte in någon värdering när jag kallar en person med snopp för han. Eller någon med snippa för hon. Jag använder gärna hen om bebisen i magen där könet inte är känt, eller sagofiguren i sagan som är just en figur. Men varför ska jag göra något fult av att vara en han eller en hon? Ändra bemötandet istället. Det är inget fel i att vara en man eller en kvinna. Att försöka sudda ut det tror jag är att göra sig större bekymmer än man redan har. Jobba med att få föräldrar och skolpersonal att behandla alla lika. UTAN att lägga värdering i vad för kön man har. (ser nu att det kanske låter dubbeltydigt, men för mig är det inte det, jag menar att ordet hen och att förneka att vi har olika kön, inte är bekymret, låt oss istället bemöta alla lika ÄNDÅ, trots våra olika kön).

 

Nej, jag hoppas att jag kan ge mina barn möjligheten att välja! Det är där problemet ofta ligger. Vi låter inte barnen välja. Och även om JAG som förälder är öppen till sinnet och verkligen låter barnen välja, så formas de också av sin omgivning till att bli män och kvinnor. Jag kan bara göra det lilla som står i min makt för att barnen ska bli människor med en fin grundläggande människosyn där alla människor, oavsett kön, läggning, färg, form etc, har samma värde och är värda att behandlas lika.

 

Jag kommer inte att välja andra lekar med mina barn för att de är pojkar eller flickor. Jag kommer att pyssla lika mycket ändå, och barnspisen kommer att ha sin självklara plats. Likaväl som vi kommer att sparka boll (beroende på motoriken då) och leka cowboys. Dockor och traktorer. Allt får plats. Världen blir mycket större om vi öppnar upp våra skygglappar!

 

 

 

 

 

Jag har tänkt mycket på det här med att ständigt vara online, kontaktbar osv.

För egen del har det varit en överlevnadsstrategi sen vi hamnade på sjukhus. En möjlighet att behålla kontakt med omvärlden, det "normala" och mina nära och kära. Samt en bearbetning i form av skrivandet på bloggen.

Men det är inte det jag funderat så mycket på. Det är stressen över att alltid vara uppdaterad. Eller snarare rastlösheten som kommer med detta.

 

Jag har svårt att slappna av och bara vara. Jag njuter av mina killar, det är inte det (och jag har blivit mycket mer närvarande i nuet sen de kom än tidigare).

Men när man dubbelmatar och alltså inte har någon hand ledig att kolla vare sig dator, TV eller telefon och riktigt känner hur tiden sneglar sig fram pga detta, då är det något som är fel. Eller när man tittar på något program via play och det blir reklam-paus på kanske 1-2 minuter (!!!) och man inte klarar att vänta utan måste passa på att ta upp telefonen emellan. Eller varför inte, behovet av att ta med telefonen när man går på toaletten.

 

I somras läste jag en artikel om faran med vatten. En läkare beskrev hur många barn som hamnade på akuten pga vatten och drunkning. En av de största bovarna i dramat var ouppmärksamma föräldrar som tittade på sina telefoner istället för på barnen. "Men hallå?! Klart som sjutton man håller koll på barnen när de är i/vid vatten!" Tänkte jag i mitt stilla sinne och förbannade dessa självupptagna föräldrar.

Men jag märker ju nu, att det är inte lätt! Än har jag inte bekymret att barnen leker och kan drabbas av farligheter när jag tittar bort. Men mycket av mitt fokus tas från killarna till det aldrig sinande facebook- eller bloggflödet. 

 

Redan innan killarna kom gick jag i funderingar på att logga ut mig. Jag funderade länge på att ta bort min facebook och jag raderade min tidigare blogg osv. Men jag vill inte vara utan. Bara vara lite mer närvarande här och nu. Komprimera skärmtiden. Göra något som faktiskt är på riktigt. Spela kort eller baka eller laga mat eller, nu när killarna kräver sin närhet, läsa en bok. Jag har inte läst en bok sen vi kom hem. Jag skyller på tidsbrist. Men en lättläst bok som man kan lägga ifrån sig emellanåt hade jag hunnit med. Om jag ville. Men det är så mycket annat som hela tiden pockar på uppmärksamhet, online.

 

För min del är det inte stressen av att missa något som händer på ex facebook utan rastlösheten över att göra ingenting i några minuter. Hur blev jag så otroligt rastlös? (jag har alltid varit en rastlös själ men det här har blivit extremt). Att vänta några minuter på bussen, gå och kissa i lugn och ro,  stå rakt upp och ner i kön på Ica eller bara mata mina barn och titta dem djupt i ögonen, utan att behöva ta upp telefonen.

 

Det lustiga i sammanhanget är att jag alltid varit väldigt bestämd över att barn ska ha begränsad skärmtid. Barn ska inte sitta klistrade framför en skräm dagarna i ända. Det är förödande både för deras fantasi och fysiologi.

 

Tiden jag tillbringar framför datorn eller framför TV:n är helt "normal", det är den där smarta telefonen som ställer till det, den som ständigt är närvarande.

 

 

Går det att göra om en Slösa till en Spara?

Familjen Elveskär (jag må ha blivit snuvad på mitt blivande efternamn ännu ett tag, men räknar mig ändå som medlem i familjen) ska flytta till storstan. Eller iaf "förorten" till storstan :).

 

Det innebär att boendekostnaderna kommer att öka samtidigt som jag kommer få in mindre pengar pga att vi går från VAB till mamma-penning. Å andra sidan börjar pappan jobba men mellanskillnaden försvinner väl i ökade bensinkostnader. :)

 

Summa summarum är iaf att vi behöver hålla mer i pengarna för att kunna vara hemma ett tag med grabbarna.

Det är lättare sagt än gjort. Iaf för en Slösa som mig. Pengar rinner mellan mina fingrar som smör i solsken utan att jag förstått vad som hänt.

Men tanken på ett liv i "enkelhet", där man fokuserar mer på det som är viktigt, familjen, barnen, mycket tid att umgås och slippa sönderstressade magar, tilltalar mig. 

Det man (iaf jag) minns från sin barndom är inte de dyra bilarna eller nyaste prylarna utan tiden föräldrarna la på att leka lekar, pyssla, spela spel, läsa sagor, spela musik och umgås. Man minns inte besöken på McDonalds utan de mysiga picknickarna. 

 

Nu läser jag inspirerande bloggar om downshifting och hemmaföräldrar för att hitta inspiration att leva bra på mindre pengar under min mamma-ledighet. 
Jag tror utan tvekan att livskvaliteten ökar med minskad konsumtion. Frågan är bara hur man ska "vänja sig av" med att konsumera i den mängd som vi gjort. Sällan har vi lagat saker som gått sönder utan istället köpt nytt. Och även om vi varit trogna både loppis och second hand-kunder har det många gånger varit inköp utöver det nödvändiga, bara för att det är billigt.

 

Nu ska jag bara lära mig att tillämpa det i verkliga livet och kanske lyckas övertyga pappan om det samma.

 

Önska mig lycka till!

Sällan har jag drömt så mycket och så konstigt som jag gjort senaste tiden.

 

Jag kommer för sent till min väns bröllop,

jag är försenad till skolan och kommer då på att jag glömt mata katten på typ en vecka, lever den?!,

jag drömmer att jag är jagad, inte sådär springjagad, utan mer göm dig så de absolut inte hittar dig, för hittar de dig så mördar dom dig.

Mycket krigsaktigt, kriminellt (kanske pga alla tusen deckare jag läst ;)

 

Jag känner mig stressad under nätterna, det är ett som är säkert.

 

Jaja, någonstans måste det väl få utlopp. Hellre i drömmarnas värld och få må ganska bra på dagtid.

 

Igår fick jag äran att delta på Carita och Andreas underbara bröllop! När man inte får gå på sitt eget så känns det bra att i alla fall få gå på någon annans!

 

Det var nästan som att känna sig normal. Prat om jobb och hur man känner brudparet. Men så kommer de oundvikliga frågorna: 1. är du gift? 2. vad ska du göra i sommar?

Och vips, var man inte lika normal längre.

 

Men jag fick iaf inbilla mig det under några timmar. Med dans till spicegirls och roliga hattar!

 

Tack Carita och Andreas! (och jag säger det igen, med tanke på mängden regn så lär ni bli väldigt lyckliga!)

 

Att bli förälder innebär att man inser att man är dödlig. Att man kan råka ut för saker. Att man kan bli sjuk.

Det är något jag funderat på senaste dagarna.

Förstå min skräck när jag vaknade härom natten efter att ha drömt att jag hittat en cancerknöl på magen. Det var knappt jag vågade känna efter på magen om knölen faktiskt fanns där (det gjorde den inte kan jag trösta er med).

 

När man blir förälder får man helt plötsligt en helt annan anledning att hålla sig levande. I form och frisk. Att göra sitt bästa för att vara pigg och leva länge.

 

Håller på att läsa en deckare (Paradisoffer av Kristina Ohlsson) som handlar om terrorism. Jag blir helt plötsligt rädd för terrorism. Att jag (eller Daniel, eller värst av allt, barnen!) ska befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Så många dödsfällor det finns runt omkring oss. Trafik, åskoväder, farliga djur, onda/sjuka människor etc etc etc.

 

Ja man blir mer medveten om sin egen dödlighet helt enkelt. Man blir viktig för någon annan på en helt ny nivå.

Jag måste ju finnas här nu.

 

 

Jag heter Ida och jag är 25 år gammal. Bor i en liten liten by med min helt suveräna sambo aka pappa till grabbarna. (sambo, skulle blivit make den 25/5 men den dagen firade vi sängliggandes på sjukhuset, mer även om detta i ett senare inlägg).

Vi bor i ett rött litet torp som antagligen kommer kännas på tok för litet om något år när grabbarna blivit större (och vildare).

Till vardags arbetar jag som sjuksköterska i hemsjukvården, vilket jag trivs med som fisken i vattnet.

 

Intressen utöver vänner och familj, är foto, inredning, second hand/loppis, musik, träning, hälsa, litteratur, etc etc i all evinnerlighet, typ...