arvidochvincent.blogg.se

Hon trodde prickarna var tre-dagarsfeber utan feber så vi fick lite mot  klådan och råd om alvedon.

Skönt iaf att det inte var nåt farligt. Pricken själv mår bra på dagen men ledsen på natten.

Men nojiga morsan är såklart orolig att det är en allergisk reaktion mot något som kommer eskalera nästa gång han exponeras för det ämnet. Håll tummar och tår att det bara är en engångsföreteelse!

Bjuder på en bild på dagens lektant Sara med barnen:

Det är inte längre lika lätt att blunda för alla gifter vi utsätts för dagligen, hur vårt slit-och-släng-samhälle påverkar vår jord och våra medmänniskor. Jag blir mer medveten om vad det är för skit vi stoppar i oss (och barnen). 

Och ju mer man läser desto mer vill man stoppa huvudet i sanden och inte låtsas om. Vilket jag tror är orsaken till att jag, trots mer och mer kunskap och magkänsla, fortfarande varje dag trillar dit på alla områden och inte ändrar så mycket som jag egentligen skulle vilja. Jag blir matt av bara tanken på allt man borde åtgärda. Lättast är ju att fortsätta som vanligt och att följa med strömmen.

Plastbantning till exempel. Ända sedan barnen var små har jag haft ambitionen att inte omge dem med plastleksaker och plasttallrikar. Ändå har jag själv köpt det och inte heller har jag talat om för ev presentköpare att vi inte vill ha plast. 

Det har resulterat i ett enormt hav av plastleksaker. Som jag rensar och rensar bland men inte kan med att slänga/ge bort.

Maten är ett annat område jag verkligen vill skärpa till mig på. Både för egen del och för barnens. Men jag försöker köra små saker i taget. Första målet är att följa rekommendationen från Naturskyddsföreningen att välja ekologiskt när det kommer till: bananer/vindruvor, kaffe, potatis, mjölkprodukter och kött.

Ja det är inte lätt att lägga om ett helt liv i en handvändning. Men med små steg kan man iaf göra så gott man kan för att bidra till båda sina barns, sin egen och sin omvärlds väl och varande. 

Barnens kläder köper och ärver vi till 90% second hand. Dels för att minska konsumtionen och därmed minska vårt bidrag till slit och slängmentaliteten och förstörandet av miljön, dels för att de flesta gifter då redan är urtvättade.

Bloggen är en annan fråga jag oftar funderar över... Fortsätta eller icke? Vad är etiskt rätt och riktigt mot barnen?

Kanske avslutar jag den här inom en snar framtid och börjar på en ny. En med fokus mer på föräldraskap, miljö, eko och livsstil än specifikt på mina små. Men inget är ännu bestämt.. Klurar lite till..

Han äter hyggligt men dricker helst inte.

Slö är han också men jag tror inte det beror på uttorkning för så mycket är det inte.

Vi hoppas iaf att det ger med sig snarast. Situationen med en pigg (är han typ tio ggr piggare än vanligt eller är det bara skillnaden som blir så stor?!) och en jättehängig är inte helt lätt. 

Lillplutten vill helst gosa och läsa böcker...

De har gjort en intervju med fina Alice. En fantastisk tjej som idag får uppmärksamhet för jobbet hon lägger ner på sin blogg där hon skriver om sin vardag och sin cp-skada. 

Ni som inte kan köpa tidningen kan ju ändå göra ett besök på hennes blogg: http://alice.familjenlof.se

Panik på den...

Hinner boka en tid och börja planera för detta när Vincent stackarn åker på misstänkt magsjuka.

En pigg som är högt och lågt. En tvätthög som STINKER. En kille som är ledsen och SMUTSIG. Härliga tider, ljuvliga tider ;).

Men när man börjar fundera så gör vi ganska mycket utöver det "normala". Först och främst alla eviga besök på diverse vårdinrättningar (minst ett besök i veckan blev det sista månaderna på året och har så även vart nu) som dessutom alla ligger i grannstaden som är drygt 8 mil tur och retur varje gång. Och sen orsaken till alla besök: grav synnedsättning som gör att vi går både på syncentralen (typ tusen ggr/månad för att rätta till/laga/byta) och ögonmottagningen, Arvids eventuella/troliga/iaf nuvarande hörselnedsättning som följs på Hörcentralen, båda killarnas sena motoriska utveckling men främst då Vincents som gett extra sjukgymnastbesök, Arvids bpd-lungor som följs av lungläkaren där han även får synagis 1g/månad under infektionssäsongen, neouppföljningar... Har jag glömt nåt? Säkert.. 

Sen hemma blir det extrajobb med två 16-månaders som inte kan gå. Två små med glasögon som ska hållas på plats (och hållas hela). Arvids fortsatta småkräkningar som aldrig verkar ta slut. Motoriken som vi träna på olika sätt varje dag. Fortsatt ökad infektionskänslighet som påverkar vardagens göromål iom försök att slippa de värsta smittohärdarna. Magar som inte sköter sig självmant utan behöver daglig medicinering. Två barn som fortfarande behöver full assistans vid matning. Osv. 

Kanske är vi inte fullt så normala som vi känner oss... 

Men det är ju vår vardag. Vi vet inget annat. 

Men värt att söka det där bidraget är det ju iaf! Kanske kan vi iaf få igen lite bensinpengar...

Hos neurologen och sjukgymnasten visade Arvid stolt upp sina stapplande, vingliga färdigheter och även Vincent var på fint humör! 

Arvid lät inte doktorn kolla hans reflexer men hon tyckte inte han verkade ha några direkta svårigheter så det gjorde inte så mycket. Han hade, precis som jag själv kommenterat sista tiden, betydligt bättre koncentration idag än sist vi var hos sjukgymnasten. Stor skillnad! Annars sades det inte så väldigt mycket om Arvid idag...

Hos Vincent kunde konstateras att vänsterhanden han haft problem med nu används flitigt även om han föredrar höger och emellanåt glömmer bort när han har något i vänsterhanden. 

Hans ostyriga ben är ett bekymmer och hon kunde känna en viss ökad muskeltonus (spänning) på ffa höger ben. Det innebär rent konkret att han i nuläget har tecken på en mildare cp-skada (rörelsepåverkan pga skada i hjärnan) men hon ville inte sätta någon diagnos ännu utan följa det och se vart det tar vägen. Hon kunde inte alls säga (såklart) något om hur det kommer bli framöver. Om det kommer bli något bestående eller något som blir bättre med ålder/träning. Men en sak kunde vi konstatera och det är att det dröjer nog ett tag innan den grabben går (men ingen tvekar på att han kommer göra det, frågan är bara när). 

Å andra sidan är sjukgymnasten imponerad av hans framsteg sen vi började träffa henne för några månader sedan så man vet aldrig. Endera dagen kanske han knallar.

Neurologen ville iaf göra en ny bedömning om två månader när vi ska på korrigerad 18-mån kontroll med neoläkare och sjukgymnast. Till dess får vi fortsätta träna, utmana, leka, locka och peppa honom.

(Det är dock Arvid på bilden)

Glädjen hos föräldrarna är enorm! Vår fighter!

Han har ju gått med stöd av en hand länge och knappt hållt har vi tyckt och sagt att nuuu är det nära, men veckor blev fler veckor.

Sen har han gått några två tre steg i farten mellan oss men egentligen utan att hitta balansen. Men så började han i förrgår ta några fler steg emellan. Och idag har han själv släppt från bord/stol/vägg för att gå (eller i vissa fall, försöka) till oss eller ren annan möbel!

Man kan riktigt se hur nöjd han är!

Hoppas hoppas det släpper helt snart. 

Tyvärr har jag inte lärt mig hur man lägger upp filmklipp på bloggen så ni som vill se får helt enkelt skaffa instagram :).

Tjing!

Väl framme kunde han knappt bärga sig medan brorsan gungade för det är ju såå kul att gunga!

Lite duggregn verkade inte bekomma dem det minsta.

Vincent var också glad över att slippa vagn!

Förhoppningsvis är det "bara" förkylningarna som spökar och natten till imorgon ex blir myyycket bättre. *drömmer vidare*

Killarna däremot verkar lika pigga som vanligt om än lite blanka i blicken...

Testet gick bättre än förra gången. Mycket tack vare att han växt till sig lite. Kunde fokusera iaf en liten stund.

Enligt apparaten rör sig trumhinnorna dåligt så audionomen misstänkte vätska men enligt doktorn fanns där ingen vätska och de rörde sig fint! Så det var ju bra,

Han hör fortfarande inte fullgott enligt testerna men tillräckligt bra för att avvakta ytterligare ett år. Doktorn sa att han har hopp om att han ska få fullgod hörsel iom att det blivit bättre och bättre men ingen kan såklart veta.

Medan vi var på sjukhuset fick Vincent stanna hemma med pappan eftersom han är förtyyld och hostar sig igenom nätterna och håller alla övriga familjemedlemmar vakna.

En annan sak som hände idag var att grabbarna lekte, med varann, på riktigt i typ 20 min. De lekte jaga runt en fåtölj och skrattade så de kiknade. Varje gång de möttes skulle de buffa panna så tillslut var de helt röda i pannorna och trötta så de kröp snett. Men vad glad man blir som förälder när de börjar upptäcka varann! 

Jag skulle försöka ta en bild på de två här på kvällen men det går sådär... Ni kan få se mina tappra försök..

Vincent vägrar dessutom somna i sin egen säng utan det ska vara jämte mig (efter flertalet 3h-läggningar insåg vi oss "besegrade"). Detta gör att Arvid antingen blir jätteledsen om jag lägger mig i vår säng i sovrummet där även killarnas sängar står. Eller att han blir lila ledsen om vi lägger oss i barn/gästrummet. Han klarar dock (såklart) inte av att somna innan Vincent om vi har Vincent i samma rum så länge eftersom den senare då gallskriker. Det hela resulterat alltså i att vi behöver vara två vid läggning. Varje dag. 

Under ledigheten var det jobbigt men gick an eftersom man var två hemma på dagarna så man antingen kunde smita iväg på nåt dagtid eller så kunde vi lite lättare åka iväg på nåt hela familjen.

Nu däremot, när pappan börjat jobba, innebär det att vare sig jag eller pappan kan göra något utanför huset på em/kvällstid förrän kl.20 på vardagarna = tiden då vi redan är helt döda. Det ger mig klaustrofobi. Redan första dagen. Tidigare kunde vi ju åka iväg ibland och låta den andre ta läggningen (som dessutom gick på fem minuter). 

Nu när vi försöker lägga själva slutar det alltid med två helt hysteeeriska barn och en förälder på bristningsgränsen.

Give us strength...

Jag känner mig ungefär som Arvid nedan...

Men han är inte dum.

Om man gjort sönder sina bågar får man ju ta nån annans. Mammas till exempel.

Här en bild på dagens kärlek vid första ögonkastet...