Man tackar och bockar!
Det krävs visst att man hamnar i kris för att man ska se och uppskatta det man har. Jag pratar om nätverk. Vänner och familj. Jag hade aldrig kunnat drömma om det stöd vi fått (inte för att jag misstrott dem innan ;). Skämt å sido (som min musiklärare på högstadiet alltid sa) men alla är fantastiska, medkännande, generösa, stöttande. De håller tummar och tår, klipper vårt gräs, lagar matlådor, fixar bilar, kör kors och tvärs över landet, skänker oss stärkande tankar och omtanke...
Nåt bra måste vi ju gjort i vårt tidigare liv (å då pratar jag inte om innan vi föddes) för att förtjäna detta...
Sen har vi de generösa vilt främmande människorna som erbjudit sin hjälp. De som också har tvillingar eller för tidigt födda. Vilken gemenskap jag fått ta del av!
Tack!
Men mest av allt vill jag tacka min fantastiska fästman (om han nu läser den här bloggen ;) för att han delar den här resan med mig. För att han är det stöd och den klippa jag behöver för att ta nästa steg framåt. För att han låter mig stötta de dagar han behöver det. För att han finns och är världens finaste (näst efter de två filurerna i kuvöserna ;)!
