arvidochvincent.blogg.se

En blogg om två kämpar som föddes v.23+2.

Vår egen dödlighet.

Publicerad 2013-06-28 18:01:02 i Föräldrarna, Neo-tiden,

Att bli förälder innebär att man inser att man är dödlig. Att man kan råka ut för saker. Att man kan bli sjuk.

Det är något jag funderat på senaste dagarna.

Förstå min skräck när jag vaknade härom natten efter att ha drömt att jag hittat en cancerknöl på magen. Det var knappt jag vågade känna efter på magen om

knölen faktiskt fanns där (det gjorde den inte kan jag trösta er med).

När man blir förälder får man helt plötsligt en helt annan anledning att hålla sig levande. I form och frisk. Att göra sitt bästa för att vara pigg och leva länge.

Håller på att läsa en deckare (Paradisoffer av Kristina Ohlsson) som handlar om terrorism. Jag blir helt plötsligt rädd för terrorism. Att jag (eller Daniel, eller värst av allt, barnen!) ska befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Så många dödsfällor det finns runt omkring oss. Trafik, åskoväder, farliga djur, onda/sjuka människor etc etc etc.

Ja man blir mer medveten om sin egen dödlighet helt enkelt. Man blir viktig för någon annan på en helt ny nivå.

Jag måste ju finnas här nu.

Kommentarer

Postat av: Mimmi Fredriksson

Publicerad 2013-06-28 23:27:26

Jag har nog tänkt på er varje dag och hoppats att allt ska gå bra. Alla minnen som ploppar upp då och då under dagen ger mig en påminnelse om att er. Då undrar jag ännu en gång hur ni mår, hur allt är där borta.
Jag minns så väl kortisonet och hur det var ens bästa vän men samtidigt en hemsk fiende. Man behövde den så mycket men man hatade det samtidigt. En av läkarna (kvinnlig) kallade Evelyn och Elicia för pling och plong. Stod dörren öppen till röd sal och vi kom och hängde av jackorna så kunde vi höra plinget dit. När vi kom in så brukade personalen säga "ja, de ville väl bara säga hej".
Skönt att kunna läsa och följa er. Jag hoppas de snart hittar en balans så energin inte går åt så mycket till andningen. Så de får växa och bli stora nu. Vår lilla tjej Elicia (500g) fick också calogen. Hon gick inte heller upp så som dom ville. Hon går fortfarande upp sakta men nu är det istället att hon är så förbannat sprallig och lekfull som tar all energi istället :)
Förstår din längtan efter allt. Jag satt själv i fåtöljen och längtade efter allt man ville göra med sina små. Snart är det 1 år sedan vi blev utskriva från neo och jag har nog uppfyllt alla mina små simpla önskningar och förhoppningar. Jag hoppas tiden trampar på er väg så ni snart får komma hem!
Kram Mimmi, mamma till Evelyn och Elicia v 23+1 (hon som tjatar så mycket ;) )

Svar: Det är så kul att höra att dina små gör sådana framsteg! Haha, ja det slår aldrig fel, Arvid börjar alltid plinga när vi kommer på morgonen! :) ja vi hoppas att Calogenet ska ge lite effekt nu snart! Kul även att höra att du uppfyllt dina förhoppningar, vi är snart där hoppas jag... kram

Ida Nylin Grendel

Kommentera inlägget här

Kategorier