arvidochvincent.blogg.se

Killarna har nyst några ggr extra senaste dagarna, ätit lite sämre (vilket jag trott berott på kalas etc).

Idag låter det som att Arvid håller på att bli lite snorig. 

Det skulle vara tredje förkylningen på en månad! 

Oooorkar inte!

Nu går vi dessutom in i årets stressigaste/mest uppbokade månad.

Jag förstår inte riktigt hur det skulle gått till om det nu är så. Vi hade kalasen ute. Alla som hållt i barnen har varit friska och rena om händerna... 

Jao jao. Den som lever får se.

Samtidigt bokstavligt talat rinner det dreggel ur bådas munnar så kanske är det tänder som fortsätter ploppa upp som gubben i lådan.

Vi kan ju bara hoppas!

Iskall leksak är iaf gott!

Igår fyllde grabbarna 1 år! 1 ÅR!

Har inte så mycket att skriva om det just nu, mer än att det var fina dagar med familj och vänner. Killarna var minst sagt på banan igår på första kalaset, men lite mer dävna under dagens firande. 

Tårta var fina grejer och paket ska vi inte prata om. Vilken lycka!

 

Jag har så svårt att veta hur man ska hantera det. Jag menar, han behöver ju "vänja sig" samtidigt som han blir så förkrossad... Tips någon? (Åt andra hållet går bra. Vincent kan "klappa" Arvid ganska hårdhänt utan att Arvid bryr sig nämnvärt).

Å andra sidan går det bättre och bättre. Imorse la jag Arvid mer eller mindre på Vincent som tyckte det var riktigt mysigt och till och med log. 

Han kanske bara behöver "lite" tid... :)

Söt som få är han iaf!

Veckotidningen jag avbokade intervju med i sista sekund kommer nog bli mindre glad över att jag lät BT göra en uppföljande intervju, men idag är ett annat läge än för 1,5 månad sedan och detta var en planerad "enklare" uppföljning.

Så spring och köp tidningen på Onsdag, ni som inte prenumererar!

Vädret är super.

Och killarna är inne i en väldigt behaglig period. Det är nästan så man känner att man kan slappna av lite på dagarna. :) Inte vara på språng, på tå eller orolig hela tiden...

Och jag har knappt hunnit skriva det så får jag en klump i magen. Vad ska komma här näst? Är detta lugnet före stormen? 

Efter ett års konstant berg-och dalbana är det sån jag blivit. Men jag jobbar varje dag på att njuta. Stanna upp och glädjas. 

Sen klart att det är ENORMT krävande med två bebisar. Svårt att beskriva för någon som inte upplevt det. Allt tar ju dubbelt så lång tid. Om det är matdags ska två ha mat. Är det en blöt blöja finns det alltid två. När en är färdigbadad är det en kvar. Vid förflyttningar (från golv till stol, till vagn, till bilen) är det alltid dubbelt upp. Osv. 

Men det är också SÅ fantastiskt! Vi har verkligen fått världens finaste barn! Och goaste! 

Jag ska inte sticka under stol med att jag längtar efter att de kan sitta själva. Känns som att det skulle underlätta mycket. Särskilt när man är iväg själv. 

Men det kommer väl förhoppningsvis :)

Vi har hängt i nya uv-tältet idag:

Arvid ligger och hostar i sömnen dock.. Hur länge ska det sitta i? 

Han hade så skön sovstil igår kväll med benet lite nonchalant rakt upp i luften... 

Så nu behöver ni inte oroa er mer :)

Idag för ett år sen åkte jag för första gången i mitt liv ambulans. Det, som ni vet, efter att vattnet gått på tvilling 1 (Arvid) mitt under min möhippa i graviditetsvecka 22+0.

 

Vi fick stanna i Borås över natten. Egentligen mest för att "kommer barnen nu så dör de och då spelar det ingen roll om det sker här eller där..".

 

Veckan som kom skulle komma att bli den längsta i mitt liv.

Det vakuum vi hamnade i. Sängläge i en främmande stad. Personal som kom in vid varje skiftbyte och frågade om jag hade ont, om jag kände något, om jag hade sammandragningar etc. Känslan när jag skulle känna efter, men inte riktigt vågade. När jag svarade uppriktigt nej i närmare 6 dagar utan att personalen riktigt verkade tro mig. När jag på något vis kände mig skyldig fast jag egentligen var fånge i min egen kropp. Alla Veronica-Mars-avsnitt vi plöjde. All tid jag spelade Candy Crush, och alla extraliv folk skickade för att hjälpa mig fördriva tiden. När personalen varje dag lyssnade på hjärtljuden, och hjärtljuden fann, starka och klara. Friska. Trots att jag "visste" att de inte skulle överleva. Där låg de i min mage, med hjärtan som slog för att leva, ovissa (i min dåvarande värld) om att de inte skulle få uppleva det som är livet. Personalens medömkan och medlidande blickar. Känslan när man gick ut till frukostbuffén (blev beordrad att gå till maten för att slippa äta proppförebyggande) och hamnade mitt bland alla nyblivna föräldrar och deras lycka (förvisso special-bb men dock bb). Bebisen i rummet jämte som höll oss vakna en hel natt och känslan när man inser att man inte kommer att hållas vaken av någon bebis mer än den i rummet bredvid.

Känslan att vänta och vänta på en förlossning som skulle innebära slutet på vårt hopp om familj. 

Tomheten som infann sig när man insåg att man inget kunde göra. Tankarna som började hantera sorgen av våra barn. Hur sörjer man barn man inte fått lära känna? Hur klarar man en förlossningssmärta när man vet oddsen för överlevnad är knappt existerande? Hur ska jag berätta för alla kollegor? Hur ska jag kunna gå upp ur sängen någonsin igen? Hur ska jag kunna träffa våra vänner, gravida och de med barn utan att känna avundsjuka och bitterhet? Hur ska jag kunna stiga upp på morgonen och gå till jobbet som om ingenting har hänt? Hur ska vi kunna börja om på nytt? Våga prova igen? Och om inte, hur ska vi kunna leva hela livet med en längtan efter barn utan barn? 

Samtidigt med dessa "försvarstankar" i och med de dåliga oddsen vi fått fanns ju hela tiden tanken om att det KAN gå. Kanske stannar de där i magen tills de kan klara sig. Kaaanske kanske kommer vi att få återvända till Borås efter v.27 utan att barnen tittat ut (det hade hännt förr enligt personalen). Vi målade upp v.23 som en stoor punkt i fjärran som vi ville nå! Kändes evinnerligt långt bort men vi hoppades av hela våra hjärtan! 

Vissheten att oavsett utgång hade våra liv förändrats för alltid. Ingenting skulle bli sig likt. 

Alla dessa känslor omväxlande med en otäck känsla av tomhet som jag aldrig tidigare upplevt gjorde veckan inte bara till den längsta utan också mest energikrävande jag någonsin upplevt.

 

Denna bild tog jag på morgonen innan jag gick till jobbet den 20 Maj 2013. Jag hade ju gått in i ny vecka. Vecka 23. (i sjukvårdens värld var det ju dock inte så "väl", där var det ju bara 22+0)

En timme efter föregående inlägg kontaktade jag allergi/lungmottagningen där Arvid följs. Han har nämligen blivit blå om läpparna emellanåt utan anledning. Inte vid ökad aktivitet, kyla, extra tät i luftrören etc. Han beter sig precis som vanligt och poxar bra. Han har blivit det vid ett par tillfällen sista två veckorna men idag kvarstod det längre än de andra gångerna. Sköterskan jag pratade med tyckte att en läkare skulle titta på honom. Särskilt som han fortfarande är rosslig osv. Så vi packade in oss i bilen och for till barnjouren i grannstaden. Väl där hade Arvid givetvis hur fin färg som helst och syresatte sig (precis som hemma) alldeles utmärkt. Eftersom han är sjuk så ville jag gärna att någon iaf lyssnade på honom så de gav oss ett rum i väntan på doktorn. Men när de behövde vårt rum för sjukare barn och väntrummet fyllts till bredden med högre prioriterade valde vi att åka hem, särskilt som Arvid var precis som vanligt. Sköterskan tyckte vi kunde komma tillbaka imorgon bitti istället då det brukar vara betydligt lugnare. Så så ser planen ut nu. 

Min skräck är att det ska vara klämman som de stängt ductusen i hjärtat med som lossnat. Det ska iofs vara i princip omöjligt. Men när det gäller Arvid kan man aldrig vara säker! 

Hoppas på en lugn natt och ett snabbt smidigt besök imorgon.

Arvid har fått sova ostört heeela natten! Nu på dagen är han rosslig men jag tycker han ser piggare ut i blicken.

Vi har precis sovit middag nästan en timme alla tre!!! Rutiner is the shit kan man säga!

Även om han har blivit betydligt mycket mer rosslig så har häsigheten och pipheten i luftrören blivit så mycket bättre än för någon dag sedan. Det känns så skönt att se att han svarar så pass bra på kortisonhöjningen!

(Det är inte första ggn vi ser det, och enligt lungdoktorn gör inte alla barn det)

De nattliga hostattackerna kring 2-4 tiden kvarstår dock som ni kanske förstår av klockslaget att dömma...

Måste få dela med mig av bästa kommentaren jag såg delas på facebook härom dagen... Alltså jag skrattade så jag grät åt Sebastian 8 år.

Idag har vi haft en fin dag med utomhushäng och socialt umgänge! 

Bara stackars Arvid som hostar och har varit lite hängig. Han har blivit mer rosslig nu så jag hoppas det släpper nu och att han kan bli frisk sen! 

Dagens vikter (ungefär)

Arvid 7390 g 67,9 cm

Vincent 7745 g 69 cm

Bild på matmonstret Arvid

Så idag, efter Arvids tre kaosläggningar sista dagarna provade vi helt sonika att lägga honom en timme tidigare. Somnade som en stock. Sen sovit oroligt men dock somnat om igen hela tiden. Kanske får vi sota för't imorgon bitti men det må väl va hänt. Slippa ledsen kille hela kvällen.

Vincent, som fick vara uppe den sista timmen som vanligt fick värsta spelet och flirtade, röjde med leksaker, skrattade och pratade. Om det berodde på att han fick egentid med sina föräldrar eller att han håller på att bli frisk vet jag inte. Men det var skönt att se iaf efter några jobbiga dagar med både förkylning och tandsprickning!

Tänk vad lätt man glömmer när man får de där stunderna! :)

Lilla vännen. 

Vincent å andra sidan, upplever jag som på bättringsvägen. Iaf lite grann. Jag hoppas innerligt att Arvids vänder nu med! 

Imorse hostade han från 5-7:30 stackarn!

Vi ska ha kombinerat bröllop och namngivningskalas i slutet på Juni. Eftersom de blivit sjuka två ggr utan att träffa sjuka (mer än mig, som hade samma sjuka hela tiden) så börjar jag bli orolig för allt folk. Det får nog bli handsprit med för de som vill hälsa på grabbarna! Hur "mesiga" folk än tycker att jag är. Men att bli andningspåverkad pga en liten förkylning är inte kul. Särskilt inte som det kan bli mer segdraget än för vanliga barn också. 

Nej. Nu är vi trötta på sömnlösa nätter och förkylningar! (Jag verkligen fasar för nästa vinter, för att inte tala om när de ska börja dagis!) 

Till råga på allt har ju Arvid fått för sig att inte sova på kvällarna utan bara gråta och skrika... Vi har provat aaallt!!!

Vincent har nu äntligen fått igenom sin första tand i överkäken! Som den krånglat och segat! Men nu är den igenom!

Här är de, grabbarna grus, relativt pigga o glada trots allt!

Höjd fotända

Nässpray

Nässug

Astmamedicin

Slemlösande sockervatten

Alvedon

Vatten

Högre kudde

Men utan effekt... Man känner sig så maktlös. Stackars liten. 

Det här inlägget tog tre språngmarscher att skriva...

Sitter vid datorn och orkar inte lägga in några nya bilder.

Hur gick det då med den analkande förkylningen/tänderna?

Jo, otippat nog var det Arvid som, efter Vincents lite snuviga/hostiga förnatt/kväll, var ledsen heela natten i stort sett. Kunde bara sova gott om någon av oss föräldrar gick runt och bar på honom. Sitta och vagga dög inte heller. 

Sen igår på morgonen hade Arvid 38.3 i feber. Första febern. (allt har en första gång ;)

Eftersom det skulle komma finbesök och Arvid var tämligen hängig (dock mest förhöjd temp och trött, inte särskilt förkyld) fick Arvid och pappan åka till farmorn för lite lugn och ro (tro mig, när 7 tjejer samlas finns det inget "tyst och lugnt" ;). Vincent däremot var hur social som helst! 

 

I natt hade först Vincent det jobbigt med snor och hosta och när han väl kom till ro var det Arvids tur.

 

SÅ, summasumarum 3/4 nätter med obefintligt med sömn. Tvillinglivet är härligt. 

Inte blir det bättre av att mamman nu varit förkyld i 2 VECKOR och inte kunnat träna/röra på sig som hon behöver för att hålla humöret uppe och utan en tillstymmelse till tillfrisknande...

 

Vincent har en tand på gång uppe till höger. Svullet och rött. Hoppas den kommer igenom snart och att det är det som spökar. Även Arvid tuggar och tuggar så kanske kommer det strax efter även på honom.

Matlusten har varit nedsatt hos dem bägge sista dagarna, men inte så att mamman varit orolig. Och idag på morgonen gick gröten ner med en väldans fart.

 

Lite rörig update från sjukstugan som aldrig verkar ta slut.

 

Åh jag orkar inte. Jag vill bli helt frisk själv. Och ha friska barn. 

Vi har ju inte ens hunnit socialisera oss.... 

Ja ja. Det kanske bara var en snabbdipp. Imorgon är vi nog pigga piggelin :). Det måste vi vara. För vi ska få finfrämmat från storstan! 

Vincent fick lite inhalationer under förkylningen eftersom han var lite rosslig och småhäsig. Läkaren tyckte vi kunde sätta ut den efter en vecka. Kanske gick utsättningen för fort? (Inte för att han borde bli täppt i näsan för det, men jag famlar efter halmstrån här ;)

Vi har även besvär med att killarna (särskilt Vincent som vill sätta sig upp hela tiden) är för stora för babysittarna (pluralform?!) men för klena för att klara av att äta i matstolarna ännu... 

Sjukgymnasten har därför beställt en specialstol till oss att prova. Ett hjälpmedel. Killarnas första hjälpmedel. Första tydliga klivet ut i markerna för de "annorlunda". Ingen överraskning. Och väldigt bra, jag hoppas mycket på stolen då vår matsituation just nu är ganska jobbig (särskit när man ägnar så många h per dag till mat som vi gör med två små matterrorister ;). Men klart det känns lite i maggropen. Vad kommer sen? Ståskal till Arvid? Det är inte så mycket "annorlundaskapet" jag oroar mig för för killarna utan mest ovissheten. Att inte ha en aning om vad som komma skall. Jag försöker verkligen släppa det. Ta en dag i taget. Men eftersom vi dagligen tränar våra killar i deras svagheter påminns man ju hela tiden om att utvecklingen för dem inte är lika självklar som för de flesta andra barn.

Sen upplever jag att det är lite jobbigt rent praktiskt, särskilt när man är iväg. Det går inte att bara låna en matstol eller mata i famnen. Det är svårt att hitta bra lösningar för matsituationer utanför hemmet. Bäst är utomhus, när vädret tillåter, i vagnen. Det är även tungt att åka iväg med dem själv eftersom de inte bara går att sätta ner på marken. Eller sätta i någons famn (väldigt känsliga plus infektionsrisken). Detta i kombination med att det rent praktiskt ÄR mycket fix för att åka iväg med två bebisar gör att jag är rädd för att jag ska dra mig för att åka någonstans. Att jag helt sonika ska stanna hemma för att det är enklast. Jag vill inte det! 

Vad det är svårt att skriva sammanhängande på mobilen! Ber om ursäkt för det. (Och för det lite gnälliga inlägget). 

Det kommer piggare dagar.

Vincent jobbar på att sitta själv. Det går framåt!

Men jobbigast för mitt mentala tillstånd är nog ändå rädslan för att de ska sluta andas. Vi har ju sen ganska länge tagit bort apne-larmen eftersom de inte behöver dem. Men jag är ändå livrädd. Vincent är hopplös för han hörs inte alls när han sover. Arvid kan man oftast höra när han andas. Men inte alltid. Vilket resulterar i att jag kan springa ex antal ggr till deras sängar på kvällen innan jag kan slappna av och sova. Likaså är jag spänd när jag vaknar innan jag har hört båda "prata". 

Jag vet att alla nyblivna föräldrar gör nåt liknande pga rädslan för plötslig spädbarnsdöd. Men mina killar är ju stora nu. Risken för psd minskar drastiskt efter ca fyra månaders ålder (men förekommer tydligen även uppåt över året; enligt info från en läkare som jag gärna varit utan). Men efter Arvids apne-period på Neo är jag jättenojig! Inte så att jag inte kan sova. Men visst är det påfrestande! Jag tvingar stackars Daniel att gå in och lyssna på dem om vi tittar på film etc (eller gör det själv). 

Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att "behöva" vara rädd för barn. Att knappt våga röra dem och isf sprita händerna efteråt innan jag gör något annat. Jag som älskar barn. Och barn brukar gilla mig. 

Sen kan jag inte äta en frukt eller liknande om jag varit ute på stan utan att sprita händerna.

Det är otänkbart i min värld att stoppa in nappen i min egen mun för att "rengöra" om barnen tappat sina på golvet.

Det är jobbigt att låta varje "ny" människa hålla barnen eller träffa dem. Har man sen träffats känns det lättare nästa gång. Inte jobbigt så, men infektionsrädslan alltså.

Men hur klarar jag då av att somna? Eller släppa in folk i vårt hem? Jag blundar och hoppar. Varje gång. Kan inte annat göra. Jag vet att ger jag efter för mitt eget nojande så kan det gå way over board. 

För varje gång jag hoppar (läs sover eller tar emot besök) går det lite lite lättare. Men jag har helt klart en bit kvar..