arvidochvincent.blogg.se

Idag för ett år sen åkte jag för första gången i mitt liv ambulans. Det, som ni vet, efter att vattnet gått på tvilling 1 (Arvid) mitt under min möhippa i graviditetsvecka 22+0.

 

Vi fick stanna i Borås över natten. Egentligen mest för att "kommer barnen nu så dör de och då spelar det ingen roll om det sker här eller där..".

 

Veckan som kom skulle komma att bli den längsta i mitt liv.

Det vakuum vi hamnade i. Sängläge i en främmande stad. Personal som kom in vid varje skiftbyte och frågade om jag hade ont, om jag kände något, om jag hade sammandragningar etc. Känslan när jag skulle känna efter, men inte riktigt vågade. När jag svarade uppriktigt nej i närmare 6 dagar utan att personalen riktigt verkade tro mig. När jag på något vis kände mig skyldig fast jag egentligen var fånge i min egen kropp. Alla Veronica-Mars-avsnitt vi plöjde. All tid jag spelade Candy Crush, och alla extraliv folk skickade för att hjälpa mig fördriva tiden. När personalen varje dag lyssnade på hjärtljuden, och hjärtljuden fann, starka och klara. Friska. Trots att jag "visste" att de inte skulle överleva. Där låg de i min mage, med hjärtan som slog för att leva, ovissa (i min dåvarande värld) om att de inte skulle få uppleva det som är livet. Personalens medömkan och medlidande blickar. Känslan när man gick ut till frukostbuffén (blev beordrad att gå till maten för att slippa äta proppförebyggande) och hamnade mitt bland alla nyblivna föräldrar och deras lycka (förvisso special-bb men dock bb). Bebisen i rummet jämte som höll oss vakna en hel natt och känslan när man inser att man inte kommer att hållas vaken av någon bebis mer än den i rummet bredvid.

Känslan att vänta och vänta på en förlossning som skulle innebära slutet på vårt hopp om familj. 

Tomheten som infann sig när man insåg att man inget kunde göra. Tankarna som började hantera sorgen av våra barn. Hur sörjer man barn man inte fått lära känna? Hur klarar man en förlossningssmärta när man vet oddsen för överlevnad är knappt existerande? Hur ska jag berätta för alla kollegor? Hur ska jag kunna gå upp ur sängen någonsin igen? Hur ska jag kunna träffa våra vänner, gravida och de med barn utan att känna avundsjuka och bitterhet? Hur ska jag kunna stiga upp på morgonen och gå till jobbet som om ingenting har hänt? Hur ska vi kunna börja om på nytt? Våga prova igen? Och om inte, hur ska vi kunna leva hela livet med en längtan efter barn utan barn? 

Samtidigt med dessa "försvarstankar" i och med de dåliga oddsen vi fått fanns ju hela tiden tanken om att det KAN gå. Kanske stannar de där i magen tills de kan klara sig. Kaaanske kanske kommer vi att få återvända till Borås efter v.27 utan att barnen tittat ut (det hade hännt förr enligt personalen). Vi målade upp v.23 som en stoor punkt i fjärran som vi ville nå! Kändes evinnerligt långt bort men vi hoppades av hela våra hjärtan! 

Vissheten att oavsett utgång hade våra liv förändrats för alltid. Ingenting skulle bli sig likt. 

Alla dessa känslor omväxlande med en otäck känsla av tomhet som jag aldrig tidigare upplevt gjorde veckan inte bara till den längsta utan också mest energikrävande jag någonsin upplevt.

 

Denna bild tog jag på morgonen innan jag gick till jobbet den 20 Maj 2013. Jag hade ju gått in i ny vecka. Vecka 23. (i sjukvårdens värld var det ju dock inte så "väl", där var det ju bara 22+0)