arvidochvincent.blogg.se

Men jobbigast för mitt mentala tillstånd är nog ändå rädslan för att de ska sluta andas. Vi har ju sen ganska länge tagit bort apne-larmen eftersom de inte behöver dem. Men jag är ändå livrädd. Vincent är hopplös för han hörs inte alls när han sover. Arvid kan man oftast höra när han andas. Men inte alltid. Vilket resulterar i att jag kan springa ex antal ggr till deras sängar på kvällen innan jag kan slappna av och sova. Likaså är jag spänd när jag vaknar innan jag har hört båda "prata". 

Jag vet att alla nyblivna föräldrar gör nåt liknande pga rädslan för plötslig spädbarnsdöd. Men mina killar är ju stora nu. Risken för psd minskar drastiskt efter ca fyra månaders ålder (men förekommer tydligen även uppåt över året; enligt info från en läkare som jag gärna varit utan). Men efter Arvids apne-period på Neo är jag jättenojig! Inte så att jag inte kan sova. Men visst är det påfrestande! Jag tvingar stackars Daniel att gå in och lyssna på dem om vi tittar på film etc (eller gör det själv). 

Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att "behöva" vara rädd för barn. Att knappt våga röra dem och isf sprita händerna efteråt innan jag gör något annat. Jag som älskar barn. Och barn brukar gilla mig. 

Sen kan jag inte äta en frukt eller liknande om jag varit ute på stan utan att sprita händerna.

Det är otänkbart i min värld att stoppa in nappen i min egen mun för att "rengöra" om barnen tappat sina på golvet.

Det är jobbigt att låta varje "ny" människa hålla barnen eller träffa dem. Har man sen träffats känns det lättare nästa gång. Inte jobbigt så, men infektionsrädslan alltså.

Men hur klarar jag då av att somna? Eller släppa in folk i vårt hem? Jag blundar och hoppar. Varje gång. Kan inte annat göra. Jag vet att ger jag efter för mitt eget nojande så kan det gå way over board. 

För varje gång jag hoppar (läs sover eller tar emot besök) går det lite lite lättare. Men jag har helt klart en bit kvar..