arvidochvincent.blogg.se

Jag har tänkt mycket på det här med att ständigt vara online, kontaktbar osv.

För egen del har det varit en överlevnadsstrategi sen vi hamnade på sjukhus. En möjlighet att behålla kontakt med omvärlden, det "normala" och mina nära och kära. Samt en bearbetning i form av skrivandet på bloggen.

Men det är inte det jag funderat så mycket på. Det är stressen över att alltid vara uppdaterad. Eller snarare rastlösheten som kommer med detta.

 

Jag har svårt att slappna av och bara vara. Jag njuter av mina killar, det är inte det (och jag har blivit mycket mer närvarande i nuet sen de kom än tidigare).

Men när man dubbelmatar och alltså inte har någon hand ledig att kolla vare sig dator, TV eller telefon och riktigt känner hur tiden sneglar sig fram pga detta, då är det något som är fel. Eller när man tittar på något program via play och det blir reklam-paus på kanske 1-2 minuter (!!!) och man inte klarar att vänta utan måste passa på att ta upp telefonen emellan. Eller varför inte, behovet av att ta med telefonen när man går på toaletten.

 

I somras läste jag en artikel om faran med vatten. En läkare beskrev hur många barn som hamnade på akuten pga vatten och drunkning. En av de största bovarna i dramat var ouppmärksamma föräldrar som tittade på sina telefoner istället för på barnen. "Men hallå?! Klart som sjutton man håller koll på barnen när de är i/vid vatten!" Tänkte jag i mitt stilla sinne och förbannade dessa självupptagna föräldrar.

Men jag märker ju nu, att det är inte lätt! Än har jag inte bekymret att barnen leker och kan drabbas av farligheter när jag tittar bort. Men mycket av mitt fokus tas från killarna till det aldrig sinande facebook- eller bloggflödet. 

 

Redan innan killarna kom gick jag i funderingar på att logga ut mig. Jag funderade länge på att ta bort min facebook och jag raderade min tidigare blogg osv. Men jag vill inte vara utan. Bara vara lite mer närvarande här och nu. Komprimera skärmtiden. Göra något som faktiskt är på riktigt. Spela kort eller baka eller laga mat eller, nu när killarna kräver sin närhet, läsa en bok. Jag har inte läst en bok sen vi kom hem. Jag skyller på tidsbrist. Men en lättläst bok som man kan lägga ifrån sig emellanåt hade jag hunnit med. Om jag ville. Men det är så mycket annat som hela tiden pockar på uppmärksamhet, online.

 

För min del är det inte stressen av att missa något som händer på ex facebook utan rastlösheten över att göra ingenting i några minuter. Hur blev jag så otroligt rastlös? (jag har alltid varit en rastlös själ men det här har blivit extremt). Att vänta några minuter på bussen, gå och kissa i lugn och ro,  stå rakt upp och ner i kön på Ica eller bara mata mina barn och titta dem djupt i ögonen, utan att behöva ta upp telefonen.

 

Det lustiga i sammanhanget är att jag alltid varit väldigt bestämd över att barn ska ha begränsad skärmtid. Barn ska inte sitta klistrade framför en skräm dagarna i ända. Det är förödande både för deras fantasi och fysiologi.

 

Tiden jag tillbringar framför datorn eller framför TV:n är helt "normal", det är den där smarta telefonen som ställer till det, den som ständigt är närvarande.