Nästan som vem som helst...
För ett tag sen nämnde en prematurkompismamma att hon tyckte vi skulle försöka söka vårdbidrag och trodde att vi kanske iaf kan få lägstanivån. Det är ett bidrag för barn med extra behov. Jag slog bort det först. Tänkte att det finns ingen chans. Mina barn är ju så friska.
Men när man börjar fundera så gör vi ganska mycket utöver det "normala". Först och främst alla eviga besök på diverse vårdinrättningar (minst ett besök i veckan blev det sista månaderna på året och har så även vart nu) som dessutom alla ligger i grannstaden som är drygt 8 mil tur och retur varje gång. Och sen orsaken till alla besök: grav synnedsättning som gör att vi går både på syncentralen (typ tusen ggr/månad för att rätta till/laga/byta) och ögonmottagningen, Arvids eventuella/troliga/iaf nuvarande hörselnedsättning som följs på Hörcentralen, båda killarnas sena motoriska utveckling men främst då Vincents som gett extra sjukgymnastbesök, Arvids bpd-lungor som följs av lungläkaren där han även får synagis 1g/månad under infektionssäsongen, neouppföljningar... Har jag glömt nåt? Säkert..
Sen hemma blir det extrajobb med två 16-månaders som inte kan gå. Två små med glasögon som ska hållas på plats (och hållas hela). Arvids fortsatta småkräkningar som aldrig verkar ta slut. Motoriken som vi träna på olika sätt varje dag. Fortsatt ökad infektionskänslighet som påverkar vardagens göromål iom försök att slippa de värsta smittohärdarna. Magar som inte sköter sig självmant utan behöver daglig medicinering. Två barn som fortfarande behöver full assistans vid matning. Osv.
Kanske är vi inte fullt så normala som vi känner oss...
Men det är ju vår vardag. Vi vet inget annat.
Men värt att söka det där bidraget är det ju iaf! Kanske kan vi iaf få igen lite bensinpengar...