Nästa fas tack!
Sen en tid (evighet?) tillbaka är det bara jag som kan lägga Vincent på kvällen. Bästa pappan är inte vatten värd den tiden på dygnet.
Vincent vägrar dessutom somna i sin egen säng utan det ska vara jämte mig (efter flertalet 3h-läggningar insåg vi oss "besegrade"). Detta gör att Arvid antingen blir jätteledsen om jag lägger mig i vår säng i sovrummet där även killarnas sängar står. Eller att han blir lila ledsen om vi lägger oss i barn/gästrummet. Han klarar dock (såklart) inte av att somna innan Vincent om vi har Vincent i samma rum så länge eftersom den senare då gallskriker. Det hela resulterat alltså i att vi behöver vara två vid läggning. Varje dag.
Under ledigheten var det jobbigt men gick an eftersom man var två hemma på dagarna så man antingen kunde smita iväg på nåt dagtid eller så kunde vi lite lättare åka iväg på nåt hela familjen.
Nu däremot, när pappan börjat jobba, innebär det att vare sig jag eller pappan kan göra något utanför huset på em/kvällstid förrän kl.20 på vardagarna = tiden då vi redan är helt döda. Det ger mig klaustrofobi. Redan första dagen. Tidigare kunde vi ju åka iväg ibland och låta den andre ta läggningen (som dessutom gick på fem minuter).
Nu när vi försöker lägga själva slutar det alltid med två helt hysteeeriska barn och en förälder på bristningsgränsen.
Give us strength...
Jag känner mig ungefär som Arvid nedan...