Som sjunkande vrak trots att vi nått land
Föräldrarna i den här familjen är endast spillror av sina forna jag. Den psykiska formen är inte den värsta.
Tack killar för att ni är ni. vilket gör att vi orkar iaf lite till. Och förlåt för att vi är trötta och slitna och inte alltid orkar ge er allt det ni behöver och är värda.
Kropparna har efter 16 månaders mer eller mindre konstant stress börjat falla isär. Det ena kroppsliga symtomet efter det andra. Katarr hit, magsår dit, klåda här, värk där osv i all evinnerlighet.
Ringer man till vårdcentralen för att få hjälp frågar de "har du själv någon aning om vad som kan orsaka det här?". Haha jo tjena. Problemet är ju att inget kan göras ogjort (hur kan man välja att sätta oron på psyket istället för kroppsligt?!), vi kan inte sjukskriva oss från två intensiva (och såklart underbara) 1-åringar. De må vara ganska normala barn idag men kvarstående stora orosmoment samt det enkla faktum att de faktiskt är två. Intensiva. Barn. Ihop då med reservbatterier som lyst rött i över ett år, gör tydligen att kropparna har tagit slut. Helt slut.
Vi kan bara hoppas på bättre tider.
Tack killar för att ni är ni. vilket gör att vi orkar iaf lite till. Och förlåt för att vi är trötta och slitna och inte alltid orkar ge er allt det ni behöver och är värda.
Tack familjen runt om för stöd och hjälp.