What a morning..
Vincent har varit vaken halva natten och därför fått ligga jämte oss = ingen direkt sömn ens när han väl sovit. 
Där har han legat så nära att han andats mig i ansiktet (därmed förutsätter jag att jag gjort det samma). Kul känsla då, när man (jag) vaknar med världens halsont och småfrossa. Men det är klart. Det är ju hela 1,5 mån sen killarna var snoriga och nästan 2 mån sen jag hade halsont...
Som grädde på moset drömde jag innan jag vaknade att Vincents hjärta stannade. Som tur var på plats hos läkaren (på banken!?) som fick igång honom med HLR, så det blev helikopterfärd till närmsta barnsjukhus. Fy f-n. Det är tur att jag inte har för vana att drömma sanndrömmar.
Dagen har ju iaf potential att bli bättre...