Rutiner till förbannelse.
Det blir allt tydligt att den här resan har satt sina spår hos mig. Små och stora saker som påverkar det dagliga livet i mindre eller större utsträckning.
Sen vi kom hem har vi, med två bebisar och energinivåer på minus, varit tvungna att ha rutiner här hemma. Ganska strikta sådana. Men så är det ju så med barn, de följer inte alltid samma mönster, följer inte mina listor.
Som idag. Med en natt full av spring med nappar högt och lågt borde jag vara (som alla småbarnsföräldrar) överlycklig när de små sover till halv nio. Men nej. Första tanken (om jag någon gång vaknar innan dem) är: lever de? Eller om jag hör ett barn böka, lever den andre eller är det något som är fel?
Tanke/känsla nr två är: stress. Hur ska de hinna få i sig all mat de behöver, hur ska vi få ihop dagen, osv. Skyndar mig att byta blöjor och kläder på barnen så de ska "hinna" få i sig frukosten.. Ett enormt stresspåslag. Helt i onödan. Vi har ingen tid att passa idag. Eller jo jag har det, halv sju ikväll. Jag tror jag ska hinna det.
Stresströskeln har dessutom blivit så låg att det ibland skrämmer mig. Kommer det någonsin bli bättre?
Jag som aldrig haft ont av stora folkmängder eller som gillat sociala tillställningar kan ibland få ren och skär panik eller en känsla av overklighet. Eller att jag inte vet hur man gör.
Kanske måste jag lära om på nytt. Kanske kommer det tillbaka med tiden.
Pellejönsen... ❤️
