Två extremprematurer.
Jag tänker på det ibland när jag skojar med Arvid eller leker tut på näsan med Vincent, det där som överläkaren sa till oss. Att det är väldigt tufft att få en prematur, det är minst lika tufft att få två fullgångna bebisar, och ni har fått både och. Dessutom så extremprematura de kan bli. Det kommer bli jobbigt...
Visst är det jobbigt. Och visst, det kan ju bli väldigt jobbigt på resan ännu, men jag tittar på mina två solstrålar och tänker att nej, såå jobbigt är det inte. Vi måste haft en väldans enorm tur!
Det ÄR jobbigt med två bebisar när man är själv hemma (eller två för den delen, då är båda låste istället ;). Och det ÄR jobbigt med prematuriteten i form av häsiga lungor och oro för diverse följder.
Men inte sådär så man vill ge upp. Inte så att man vill lägga sig ner och dö.
För killarna är så fantastiska! De är lika energigivande som de är energikrävande. De skrattar minst lika mycket som de gråter.
Jag bara kom att tänka på det. Att vi har det ganska bra mot alla odds.
