Kommentarer
Postat av: Stina
Ta en dag i taget och njut, de mår ju så väl nu pojkarna och utvecklas i rask takt. Framtiden kan man ändå inte sia om. Men jag förstår din rädsla, ni har gjort en sjuhelsikes resa! Ni har varit/är så starka allihop. Inte ett dugg konstigt heller att du är rädd. Du får vara rädd, det är liksom naturligt också, även föräldrar där förlossningen gått bra och barnet är fullt friska är livrädda hela tiden att ngt ska hända, man har helt plötsligt ansvar över ett litet liv, ni har dessutom två som haft komplikationer men överlevt mot alla odds. Kan ju trösta dig med att man kommer vara rädd att ngt ska hända sina avkommor resten av livet ;) Men kanske inte på samma sätt som du känner nu tack och lov. Ja ja vilket svammel jag fick ur mig nu. Förresten är bilden lite mörk och läskig, de ser lite rädda ut när ljuset ligger som det ligger, men den matchar rubriken!
Postat av: bmm
Jag tror det kommer att släppa lite efter varje framsteg godingarna gör. Men som förälder blir man aldrig lugn och ni har ju 2st som är extra känsliga just nu i livet.Hoppas framstegen kommer fort och det ser så ut.Jag tycker ni är fantastiska föräldrar.
Postat av: Catharina
Det är först nu som jag vågar koppla av och vara mamma, nästan som vilken mamma som helst, då är min Jonathan 6 månader korr och 8,5 okorr. Men jag har inte vågat ta av apnelarmet än trots att det inte behövs, så långt har jag inte kommit mentalt än :)
Du är grym helt enkelt!
Är så imponerad över dina grabbar och hur långt de kommit :)
Postat av: Lina
Vi fick aldrig apnélarm hem på Oscar, det fanns inte enligt läkarna... Dock fick vi en saturationsmätare som vi hade på nattetid. En kväll var Oscar fullkomligt hysterisk. Han skrek och grät och snodde och sparkade. Mitt i allt ramlade saturationsmätaren av och han blev helt stilla och lugn. Tillfällighet tänkte jag och satt tillbaka den. Samma visa igen. Totalt hysterisk. Jag tog av den och han blev helt nöjd och tyst. Då förstod jag att det var hans sätt att säga att han var redo. Och att vi skulle lita på honom. Jag var förtvivlad och grät och vågade inte sova. Det slutade med att jag fick lita på min man och på Oscar och själv sova i källaren...