Tvilling-dilemma
Vincent får aldrig chansen att få ordentligt med uppmärksamhet ens när han ber om det eller kräver det, så länge Arvid är i närheten. För då ska Arvid antingen, 1: klättra upp på mig till ståendes vilket kräver mer eller mindre två fria händer för att fånga honom när han faller raklång, eller 2: krälar iväg och reser sig mot soffbordet, försöker riva lampor, klämmer fingrarna i dörrar eller nåt annat som han bara måste göra typ hela tiden, alla minuter hela dagarna.
(Vincent visar sitt nya partytrick, att sätta en kloss i munnen och sen slå två andra mot varandra samtidigt (det hann jag dock aldrig fota)
Det gör ont i mamma-hjärtat så det skär, när man måste sätta ner Vincent gång på gång fast han inte vill...
Så idag delade vi på oss. Arvid fick följa med pappa på shoppingrunda och jag och Vincent stannade hemma och bara hängde. Det riktigt kändes hur skönt han tyckte det var (även Arvid njöt av den odelade uppmärksamheten). Så nu ska vi försöka bättra oss och göra liknande saker oftare. Särskilt den här perioden när Arvid är så krävande...
I övrigt så går det framåt i en hejdundrande fart här hemma. Från att knappt klara av att luta sig mot mitt ben när jag sitter ner klarar Arvid nu (om än med myyycket vilja och envishet) att ställa sig upp både mot soffbord, kökslådor och i spjälsängen. Och jag vet att han måste få slå sig för att lära sig men ni hajar inte på vilken nivå det är! Han har ingen pejl utan släpper bara helt plötsligt och när han faller har han inte förmågan att landa på rumpan direkt, oh nej. Och sådana här är de båda två. Jag kan säga att det är svettigt om dagarna. De suger sådan energi så jag har aldrig varit med om maken! Jag ser ingen förhoppning om bättring heller. ;) nu lär det väl vara 180 som gäller åtminstone (!) 2 år till.. :)
(Vincent visar sitt nya partytrick, att sätta en kloss i munnen och sen slå två andra mot varandra samtidigt (det hann jag dock aldrig fota)