Stora sår som lämnat små ärr.
När killarna badade härom dagen (eller ja, badar och badar, Arvid klättrar runt, i, upp och ner, inte ens skvätta vatten klår grejen att klättra) blev Arvid lite kall på slutet och blev blå om läpparna.
På två sekunder är jag tillbaka i akutsalen på Östra med maskinens hysteriska pipande och blinkande siffror som visar en syremättnad på under 30. I kuvösen ligger en Arvid som är blå som en smurf. Sköterskan som lugnt men snabbt tar fram handventilatorn och försöker hjälpa till på traven och som blir lite nervös (utan att egentligen visa det, men en lyhörd ser) när det tar en stund för honom att hämta sig. En mamma som brytet ihop och gråter. Till en början varje gång. Sedan när man kommer utanför salens väggar, för att till slut inte gråta alls vid dessa tillfällen, bara bli matt och darrhänt.
Denna manöver gång på gång under en period. Dagligen. Varav en gång när barnet låg på mitt bröst. Ett barn som på nolltid går från rosig som en nyponros till blå som ett åskmoln.
Ett helt "normalt" förlopp, eller iaf inget konstigt för en 23-veckare, men lika fasansfullt varje gång för en förälder.
Allt detta kommer som en blixt pga lite blå läppar av ett mysigt bad...
En Arvid som nu vägrar ligga still nog för att bli torkad och få på sig kläder...