Kärt återbesök.
1 år och 3 månader senare satte jag så min fot på gymmet igen. (Jaha?! Tänker ni. Vad har det med dina barn och neo-resan att göra?!)
Det blev ett besök med blandade känslor.
Förs och främst var det ganska jobbigt. Jobbigt på ett bra sätt för att jag valde ett jobbigt pass (inte så smart kanske, men vadå ;). Jobbigt för att jag låtit min fysik bli så enormt dålig. Både styrkan och figuren. Under neo-tiden fanns varken ork eller lust att laga mat vilket resulterade i mycket skräp. För en godisråtta som mig var godis den enklaste trösten och snabba energin som fanns tillgänglig. Detta beteende har fortsatt även hemma pga trötthet, nedstämdhet och tidsbrist. Ingen ursäkt. Men en förklaring.
Det var även jobbigt för att allt var som vanligt. Samma människor, samma (nåja men ni fattar) träningspass. Det kom lite som en chock att allt bara kan vara som vanligt. Som att det senaste året aldrig hänt. Det enda som tydde på det, var min ändrade kroppshydda. Vi lever i vår lilla bubbla och världen där "ute" känns så avlägsen. Visst besöker vi "den" då och då när vi handlar eller gör snabba visiter hos vänner och familj. Men att komma till gymmet gjorde allt så påtagligt. Livet efter liksom krockade med livet före.
Men det var trösterikt också på nåt sätt. Att livet och vardagen är sig lik. Att det finns en trygghet att komma tillbaka till, att få en andningspaus i.
Träningspasset i sig fyllde sin funktion också. Inte en enda gång tänkte jag på killarna där hemma, framtiden, dåtiden. Bara där och då.
Fördelen med pass med koreografi!
Sist men inte minst så var det väldigt roligt!
Kärt men känslofyllt återseende alltså. Kunde jag väl aldrig tro. Att ett litet besök på gymmet skulle väcka så mycket tankar. ;)