Värdsliga ting
Först vill jag bara säga att natten har varit lugn. *peppar peppar*
Så vi hoppas att det var en "dålig dag" och engångsföreteelse.
Den här resan förändrar en verkligen som person. Hur mycket kan vi nog inte veta förrän den här värsta biten är över och man har hunnit landa.
Det blir i alla fall tydligt att det är väldigt mycket som blir helt oviktigt, åtminstone precis när man hamnat i, och befinner sig i en kris. Det som kändes viktigt/intressant ena dagen känns oviktigt och rent av osmakligt andra.
För mig blev det väldigt tydligt när jag i början av resan gick till tidningsstället på pressbyrån för att i vanlig ordning köpa något att förströ mig med. Som gammal tidningsjunkie som plötsligt fått så mycket sitt-tid var det ju ett ypperligt tillfälle att frossa i tidningar (dessutom utan att behöva känna skuld över att slösa pengar, vi var ju faktiskt i kris, då får man unna sig). Men jag hittade inte en enda jag ville läsa. Där stod de på rad. Både träningstidningarna, hälsotidningarna, interiörtidningarna, modetidningarna. Ja alla tidningar som jag tidigar suktat efter och längtat efter att läsa. Nu såg jag dessutom föräldratidningarna. Men ingen verkade gälla mig. Eller verkade beröra något som var intressant för mig. Träna kunde jag ju inte i nuläget, mode var inte intressant, föräldratidningarna berörde bara friska "normala" barn och föräldrar. Mattidningarna krävde tid för köksbestyr. Inredning kändes bara osmakligt och helt ointressant, vad spelar det för roll vilken soffa man har? Känslan för pyssel var som bortblåst. Vid några tillfällen längre fram, när det varit lite lugnare i tillvaron har jag av ren vana ändå köpt en tidning. Men dessa har bläddrats i lite förstrött eller helt glömts bort och blivit liggande.
Jag som tidigare varit en prestationsprinsessa av rang känner mig förvånad över hur snabbt alla sådana tankar kan försvinna. Fröken Duktig är långt borta och jag saknar henne inte! Jag hoppas att det är något som den här resan kan föra med sig till det bättre. Att jag kan leva mer i nuet, sluta stressa så mycket och kanske rent av vara nöjd utan att hela tiden behöva prestera på topp, inte alltid sträva framåt, mot något.
Idag är jag lugn med att sitta inne med gossarna på rummet en hel dag utan att "prestera" något utöver.
Jag tror inte dessa tankar är endast prematurföräldrars. Jag tror att alla som får barn, mer eller mindre omvärderar sina liv. Något annat blir viktigare. Alltid. Dessutom lever barn alltid i nuet och vi som föräldrar måste försöka hänga med.
Ursäkta röran, men det är så det är i en hjärna som är utmattad av långa månaders oro som börjar fundera på framtiden, äntligen!