Snabba kast
Imorse pratades det hemgång om va 1 till 2 veckor. Allt var så positivt och superfint.
Vincent har sen någon dag tillbaka börjat gå ner i syresättning i samband med måltider och lite efter. Jag har upplevt att han "slarvar" med andningen. Eftersom han gått upp sig och stabiliserat sig snabbt varje gång, lagom tills personalen hinner in har det tolkats som att han blir mätt och trött.
Idag däremot har han gått ner sig även mellan måltider och haft apneer (andnigsuppehåll). Vanligt bland extremprematurer men vi har varit väldigt förskonade. Tills nu då. Ingen kan säga varför. Han hämtar sig efter en stund varje gång. Det totala syrgasbehovet är betydligt lägre (!) än igår. Ligger stabilt förutom dessa episoder.
Känns jättejobbigt. Otäckt att det kommit nu. Och att ingen vet vad det beror på.
Prover ska tas men inte förrän vid nästa måltid.
Så istället för att flytta in till oss på heltid som var planen i morse, kanske vi flyttar in dem på salen i förtid...
Tänk att man blir så lurad så fort det går framåt och bra. Tidigare var vi (läs jag) väldigt restriktiv med att hurra vid framsteg för jag väntade bara på nästa bakslag som jag visste skulle komma. Men nu. Det har gått så himla bra så jag redan glömt att varje nedförslut måste starta med en backe...
Extra jobbigt känns det när det sker på fredag eftermiddag. Man vet att det inte finns någon läkare på plats. Primärjour finns på sjukhuset men det är en barnläkare. Neonatologen, som ju är expert på dessa prematurer,har bakjour och befinner sig inte på plats...
Så här glad är Vincent iaf emellan dessa episoder... Sötnöt!
