Minsta motstånd
Att ens kropp och psyke är tämligen utpressat på allt vad ork och energi heter blir allt tydligare. Det klyschiga uttrycket "som en urvriden trasa" är nog det som tydligast kan beskriva min känsla emellan åt.
Det räcker med minsta motgång nu för att jag ska säcka ihop totalt.
Innan vi lämnade in grabbarna på salen för en stund sen, hade Vincent två snabba pulsdippar. Det märktes inget på honom, han var rosig och fin så ev var det en dålig kurva. Men det räckte för att jag ska måla upp negativa scenarion. Hoppas det inte fortsätter utan bara var en engångsföreteelse eller elfel.
Lite lustigt dock att hade det varit Arvid hade vi knappt lyft på ett ögonbryn. Men man har vant sig vid att Vincent är så stabil...
Jag är som sagt helt slut efter en eftermiddag på "tu man hand" med min familj. Det har varit fantastiskt mysigt. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite uppgiven. Det ska inte behöva vara såhär att vara förälder. Sitta på nålar och få hjärtat i halsgropen varje gång det plingar. Lägg därtill alla jädra slangar/sladdar som gör att varje förflyttning är ett litet (i jämförelse med tidigare, men ändå) företag och gör saker och ting betydligt krångligare.
Om jag bävar lite inför att detta kanske eventuellt är min sista sovnatt på något/några år? Ja ganska!
