Herr pling och hans brorsa plong
Igår pratades det snart hemgång och ännu snarare permission.
Inatt och idag dimper Arvid i saturation sådär igen som tidigare i veckan när det var plingkalas utan dess like och doktorn tog alla prover man kunde utan att hitta något. Vincent plingar på han också, men inte lika ofta och framför allt inte lika djupt ner som Arvid (även om de är snabba).
Vi har även provat våra puls och saturationsmätare som vi ska ha med hem och konstaterat att det blir inte många sekunders (!!!) sömn när vi går hem. De larmar HELA tiden med värden mellan 22-100 i syresättning. Med andra ord inte trovärdigt. (gjorde en fin liten filmsnutt och visade personalen som också tyckte det var anmärkningsvärt, vet inte hur man gör för att lägga upp filmer på bloggen annars kunde ni fått se). Tänk dessa makapärer x 2 killar (som i sig själva är lite svängiga). Hur ska man veta när det faktiskt är allvar? Visst kan vi titta på killarna, men man kan ju inte sitta och titta på dem 24/7, varje sekund. Och om de lägger sig runt 77-85 är det inte alltid så lätt att se på dem.
Som jag sagt tidigare och som ni kanske märkt i den allt mer negativa eller iaf frustrerade tonen på bloggen (ber om ursäkt isf) så börjar jag bli fruktansvärt otålig och less. De säger att det är ett gott tecken. Den värsta tiden är över och man börjar blicka framåt. Det är bara det att snart är pojkarna fullgångna och det börjar bli allvar med att åka hem. Då vill man ju att det ska vara bra. Lugnt och stabilt. Att pojkarna ska må bra och apparaterna fungera.
Jag vet att man aldrig kan komma ifrån att de är 23-veckors bebisar. Men de ska ju vara stabila nu! Snälla. Låt det bli ordentligt mycket stabilare på en vecka nu!
(sömnbristen med två plingkiplonk-killar som ska äta var 3e/4e h dygnet runt och som inte har någon sond längre och därmed måste äta på flaska = ca 1h/matning (x2, tur vi är två!), ja den sömnbristen kan också vara en bidragande orsak till trötthet och rastlöshet man känner).
Hälsningar från en mamma som är instängd på ett rum 24/7, förvisso i fantastiskt sällskap, men fortfarande instängd.
