En naken sanning
Ja, något annat som jag sörjt idag är det faktum att vi inte bara ska ta oss ur detta och komma hem. Vi ska behöva hålla oss mer eller mindre isolerade (olika besked beroende på vem man pratar med). Som nybliven stolt mamma vill man ju kunna ta med och visa upp dem för familjen och vännerna, och träffa alla vänner som nyss fått eller ska få barn. Det var ju nu vi skulle gå barnvagnspromenader och fika hela dagarna när alla är mamma-lediga samtidigt.
Det är ju så många som längtar efter dessa små gossar, längtar efter att få lära känna dem, inte bara genom mina ögon på bloggen, utan i verkligheten (de som tycker de verkar fantastiska kommer att helt smälta ner när de får träffa dem irl =in real life (som man säger på ungdomska).
Nej, allvarligt talat, det är klart att jag är tacksam att vi HAR två killar som överlevt. Två fantastiska, helt underbara killar. Det är ju småpotatis att hålla sig undan folk under vintern och vara extra försiktig iaf första året, i jämförelse.
Men det förtar inte känslan av sorg. Över att inte kunna få det normalt ens vid hemgång. Att alltid behöva vara rädd för att låta någon ta i barnen av rädsla för infektioner. Att alltid behöva väga sitt egna behov av socialt umgänge mot riskerna för barnen. Att behöva packa på syrgastuberna på ryggen för att kunna förflytta sig utanför hemmet. Att behöva räkna på förbrukningen av syrgas för att beställningen av tuber och utkörning sker endast en gång/vecka. Att vara rädd för avgaser, rökare i närheten. Att behöva be de vänner och familj som man mot förmodan skulle våga besöka att inte ha några tända ljus eller liknande.
Lägg där till sådana "fåniga" saker vi missar som baby-sim och föräldragrupp.
Nej, och detta är endast sådant vi behöver bekymra oss över den närmsta tiden. Därefter kommer oron över utvecklingen, växer de som de ska? Hur är motoriken, språkutvecklingen, koncentrationen, har de svårt med för mycket intryck? Skelar de, närsynta? Kan de börja på dagis utan att bli allt för dåliga? Förkylningsastma pga lungsjukdomen? Osv.
Men trots denna oro, osäkerhet och sorg är jag så overkligt glad! Våra killar är så fruktansvärt starka och har en enorm kämparglöd! Vem hade envist fortsatt kämpa med att äta och äta när man ständigt sätter i halsen och tappar både puls och syresättning och blir helt matt? Vem hade lett så stort med hela ansiktet trots känsliga magar, och dåliga lungor? Oavsett hur framtiden blir så är de helt enorma! Jag kommer alltid att imponeras av er förmåga!
Ps. Den här bloggen har främst handlat om killarnas resa och därför var jag fundersam till att lägga ut de senaste inläggen inklusive detta. Men de reser ju faktiskt inte ensamma. Ständigt ett, eller fler steg, bakom kommer två förvirrade föräldrar också.
Jag är glad att jag faktiskt börjar känna mig så less. Har tidigare varit lite orolig över att jag varit så lugn och funnit mig såpass i denna absurda situation. Har liksom bara väntat på detta, att allt ska komma ikapp (och än har det bara smygstartat..).
Nehe ni, nu får det allt vara nog med funderingar för idag.
Jag vill passa på att tacka igen till alla fantastiska människor som stöttar och peppar oss på vår resa och som bryr sig så om oss och våra grabbar. Det värmer i hjärtat! <3
Det är ju så många som längtar efter dessa små gossar, längtar efter att få lära känna dem, inte bara genom mina ögon på bloggen, utan i verkligheten (de som tycker de verkar fantastiska kommer att helt smälta ner när de får träffa dem irl =in real life (som man säger på ungdomska).
Nej, allvarligt talat, det är klart att jag är tacksam att vi HAR två killar som överlevt. Två fantastiska, helt underbara killar. Det är ju småpotatis att hålla sig undan folk under vintern och vara extra försiktig iaf första året, i jämförelse.
Men det förtar inte känslan av sorg. Över att inte kunna få det normalt ens vid hemgång. Att alltid behöva vara rädd för att låta någon ta i barnen av rädsla för infektioner. Att alltid behöva väga sitt egna behov av socialt umgänge mot riskerna för barnen. Att behöva packa på syrgastuberna på ryggen för att kunna förflytta sig utanför hemmet. Att behöva räkna på förbrukningen av syrgas för att beställningen av tuber och utkörning sker endast en gång/vecka. Att vara rädd för avgaser, rökare i närheten. Att behöva be de vänner och familj som man mot förmodan skulle våga besöka att inte ha några tända ljus eller liknande.
Lägg där till sådana "fåniga" saker vi missar som baby-sim och föräldragrupp.
Nej, och detta är endast sådant vi behöver bekymra oss över den närmsta tiden. Därefter kommer oron över utvecklingen, växer de som de ska? Hur är motoriken, språkutvecklingen, koncentrationen, har de svårt med för mycket intryck? Skelar de, närsynta? Kan de börja på dagis utan att bli allt för dåliga? Förkylningsastma pga lungsjukdomen? Osv.
Men trots denna oro, osäkerhet och sorg är jag så overkligt glad! Våra killar är så fruktansvärt starka och har en enorm kämparglöd! Vem hade envist fortsatt kämpa med att äta och äta när man ständigt sätter i halsen och tappar både puls och syresättning och blir helt matt? Vem hade lett så stort med hela ansiktet trots känsliga magar, och dåliga lungor? Oavsett hur framtiden blir så är de helt enorma! Jag kommer alltid att imponeras av er förmåga!
Ps. Den här bloggen har främst handlat om killarnas resa och därför var jag fundersam till att lägga ut de senaste inläggen inklusive detta. Men de reser ju faktiskt inte ensamma. Ständigt ett, eller fler steg, bakom kommer två förvirrade föräldrar också.
Jag är glad att jag faktiskt börjar känna mig så less. Har tidigare varit lite orolig över att jag varit så lugn och funnit mig såpass i denna absurda situation. Har liksom bara väntat på detta, att allt ska komma ikapp (och än har det bara smygstartat..).
Nehe ni, nu får det allt vara nog med funderingar för idag.
Jag vill passa på att tacka igen till alla fantastiska människor som stöttar och peppar oss på vår resa och som bryr sig så om oss och våra grabbar. Det värmer i hjärtat! <3