arvidochvincent.blogg.se

Det handlar såklart om det här med amning. Ett hett ämne både bland mammor och bland vårdpersonal.

Under hela tiden från det att pojkarna föddes har jag pumpat och försett dem med min mat. Matning och skötning var 3e timme, därefter pumpa, sen äta lite själv. Å så har det börjat om igen. Undrar hur många timmar jag spenderat vid den där makapären.

 

I början kändes det bra. Det var det enda jag kunde göra för dem där de låg i sin kuvös, så beroende av all medicinsk utrustning och vårdpersonal. 

Nu kräver det mer av mig, som mamma.

 

Att amma så här små prematurer är sällan friktionsfritt. De är små och svaga. Får inte riktigt tag. Har inte riktigt orken. Man ska veta hur pass mycket de äter så man har koll på att de går upp ordentligt i vikt. Mina barn är dessutom två. Två som ska tränas, övas, kämpas med. Väga, amma, pumpa resten, sonda till eller ge resterande på flaska. Och när man gjort allt detta, då är det bara att börja om på nytt.

För mig blev det för mycket, ihop med den här resan med allt vad den inneburit och innebär.

Jag håller på att trappa ut pumpandet och vi har börjat gå över till ersättning.

För att vara lite klyschig så är jag helt utpumpad. Det finns inga reserver av energi att sätta in.

 

Det är klart att jag vet att det inte är lika bra med ersättning som med bröstmjölk. Men en klok läkare (det finns alla varianter) sa att det viktigaste för pojkarna är att ha en glad/frisk/pigg mamma. En lika klok barnsköterska sa till mig att "du har ju "ammat" dina barn, som dessutom är två, i tre månader! Det är ju så länge många ammar idag. Det är ju fantastiskt att ha kunnat göra det, och de fick din mat den allra viktigaste tiden."

 

Jag försöker tänka så. Jag behöver lite lugn och ro nu. Det måste vara enkelt. Och tidseffektivt (ja jag vet att amning är tidseffektivt i slutändan, OM man får det att fungera men all energi och tid som krävs tills dess). 

Med ersättning behöver jag inte fundera på hur mycket de fått i sig. Om mjölken räcker eller inte. Vara orolig, om jag delar matning med att Daniel ger på flaska, att killarna ska välja "the easy way" och bara vilja äta på flaska. Känna prestationsångest.

 

Personalen på neo är uppdelade i två kanter. En sida som tycker att amning är bäst i alla lägen. Och de som kan förstå min situation och som är uppmuntrande över vad jag faktiskt gjort hittills och försöker övertyga mig om att inte ha dåligt samvete.

Dåligt samvete har jag. Värst är inte personalen som försöker få över mig på "rätt sida" eller de som är anklagande "du som faktiskt HAR så bra produktion" typ. Nej, den som klandrar mig mest är jag själv.

Hade barnen fötts fullgångna och friska hade jag inte alls haft sådana samvetskval. Men samtidigt, den dag jag äntligen tog beslutet, lyftes många kilon från mina axlar. Nu kan jag fokusera på att de ska fortsätta äta så här fint på flaska och gå upp fint i vikt. Jag försöker på riktigt känna mig glad och tacksam över att de kunnat få mina välbehövliga antikroppar, och allt vad det heter, under deras första 3 (nästan 4) månader.