Att känna skuld.
Tänk att efter en dag som denna, med några allvarliga tillbud då Arvid har fått handventileras pga infektion, att ändå, känna skuld över hur "bra" vi har det.
För är det något man blivit varse under tiden på Ronald McDonald Huset så är det att det finns alltid någon som har det värre. De flesta till och med.
Våra små barn är så vitt vi vet, friska i botten men sjuka pga sin omognad och förväntat ostabila, men ändå med en god förhoppning om att få följa med oss hem med inte allt för stora men i framtiden.
Den goda förhoppningen är inte alla förunnat...
Hur kan livet vara så förbannat orättvist?! Hur står människan ut?!
Mycket tragik har jag sett genom min tid i vården men sällan berörts så djupt som av alla dessa sjuka barn och deras föräldrar och syskon.
Ja, för vår egen del så har dagen varit minst sagt utmattande. De där tillbuden suger musten ur en totalt även om det varit väldigt lugnt och stabilt där emellan. Men man tänker ju på stackars Arvid, hur uttröttande blir det inte för honom?
Nu vänder vi blad och satsar på morgondagen istället!