Alla kommer och går, men vi består.
Idag har två bebisar på vår sal (av fem inkl våra två) åkt. Troligen inte hem men iaf till sitt hemsjukhus. Jag vet inte hur många gånger det bytts ut sen vi kom hit. Skönt ändå att vår långa varaktighet inte är det mest typiska.
Att folk åker hemåt känns inte så jobbigt. Vi är ju där vi behöver vara och det går ju ändå så sakta framåt för oss.
Det som känns jobbigare är som idag, när det kommer nya barn. Små små barn med nyblivna chockade föräldrar. Då blir det jobbigt. Man känner så med föräldrarna och allting från när vi själva befann oss precis där, kommer tillbaka med full kraft. Snacka om att inte ha hunnit bearbeta saker och ting. :) (men när skulle vi ha hunnit det?!). Det känns både som igår och som en evighet sedan.
Ibland kan jag nästan bli rädd över att jag inte mår "så dåligt" som "man borde", att jag kan känna mig glad på dagarna och att det går sin gilla gång. Det värsta är liksom rastlösheten. Man blir ju nervös inför när alla känslor ska komma ikapp. På riktigt. Men jag försöker tänka att den dagen, den sorgen.
Jag blir även fascinerad över hur anpassningsbar människan är. Helt otroligt!
Inga nya bilder har jag heller. Snor en gammal som Daniel tagit istället. :)
