Det pågår en ständig diskussion i vårt avlånga land kring prematurer. Vilka barn ska man rädda? Från vilken vecka?
Vissa extremer uttrycker att "kan man inte överleva utan hjälp så är det inte tänkt så". Men alla vuxna eller större barn som hamnar i respirator eller behöver diverse livsuppehållande medicinska behandlingar?
Det är ju inte så att prematurerna kräver livsuppehållande behandling ett helt liv. Det handlar (oftast) om assistans tills de är fullgångna och fått tillräckligt med tid att mogna själva.
De flesta sjukhusen i Sverige idag satsar helhjärtat på barn från v.23 men kan även rädda från v.22 om barnet själv tydligt visar livsvilja. Bara ett fåtal sjukhus satsar extra på barn i v.22.
Det är en lite skrämmande tanke. Att våra killar är födda med några få dagars marginal. Marginalen som gjorde att man valde att satsa på Arvid. Eftersom han försökte komma ut på snedden och fick manuellt vändas och dras ut så var han väldigt tagen och livlös vid födseln. Med andra ord, inte ett barn som tydligt visade livsvilja och styrka. Medan Vincent som hade det lättare att komma till världen redan då började sprattla. Med tanke på vad vi vet idag om hur, så här långt, bra det gått för grabbarna är det otäckt att tänka på hur en dag hit eller dit kan spela så stor roll.
Sen förstår jag att det diskuteras. Vad är etiskt rätt/fel?
I v.21 eller v.22 kan man med socialens godkännande göra abort. I veckan efter räddar man barnen.
Dessa små små minibarn kostar samhället enorma summor pengar. Jag vågar inte ens tänka på vad våra gossar kostat samhället under sina 4 månader i livet. Kanske kommer de även fortsätta att kosta lite extra och behöva extra stöd på vägen även längre fram. Men ska pengar få avgöra frågan mellan liv och död?
Vi vet att många extremprematurer drabbas av diverse skador men så finns det ju även många som inte får några men alls. Och av de prematurer jag hört talas om/kommit i kontakt med, har mer eller mindre alla ett värdigt liv. Det känns väl ändå som det viktigaste?
Sen blir det så konstigt. Ska man inte rädda dessa små pga riskerna för bestående men, men som många fullgångna bebisar drabbas av. Är dessa fullgångna inte fullvärdiga sitt liv heller då?
Förlåt för rörigheten i inlägget. Men det är för att det är en rörig fråga och jag har svårt att tänka sammanhängande.
De här extremprematurerna som överlever är inte många på ett år, men bakom varje överlevare står föräldrar som sett döden i vitögat och fått lyckan att känna att deras mirakel valt livet (och fått den hjälp denne behövt för att kunna kämpa för det).
Än är det för tidigt att uttala sig om hur våra pojkars framtid blir. Men de doktorer vi träffat på verkar övertygade om att detta kommer gå bra. Mycket tack vare att de varit så förskonade från blödningar som man sett är största risken till bestående men.
De pojkar jag ser framför mig idag är pigga, glada killar som kan njuta av tillvaron. Det finns inget som säger att det inte ska bli så även fortsättningsvis.
Kanske är det oetiskt och själviskt av oss som föräldrar att låta grabbarna genomgå alla dessa behandlingar, stick, röntgen, operationer etc för att vi vill ha dem hos oss?!
Ja det finns många frågeställningar kring dessa minimänniskor, eller så kallade "de nya överleverna".
Jag är iaf väldigt glad och tacksam över att bo i världens främsta land på neonatalvård! Även tacksam för att vi lever i ett land där vi inte behöver välja om vi ska rädda våra barn eller ej pga vår egen ekonomiska situation.
Ja.. Det finns mycket att vara tacksam över!
