Lugnt
Det känns definitivt som vi hamnat i "äta-växa"-perioden för det händer inte så mycket på dagarna (vilket är positivt!).
Växer som ogräs
De hörde nog vår lilla besvikelse över att ha blivit lurade på 5 g vardera till 1200 g i fredags.
Därför drog de till ordentligt idag:
Arvid 1300 g
Vincent 1295 g
Det kan mycket väl bero på att de samlat en del vätska, men de fick ändå lite vätskedrivande igår..
Idag fick de komma ut till mig samtidigt igen. Gick över förväntan!
Viss skepsis
Ni minns väl hur Vincent såg ut när han fick flytta ihop med brorsan i dubbelsäng?!
Så här såg han visst ut när han flyttade från kuvös till öppen säng...
<3
Kommit längre än ögat når
Kollar man på syrgasbehovet så står vi som sagt och stampar. Arvid har väldans högt och Vincent pendlar lite.
Men idag när jag satt med Arvid så kom jag att tänka på alla tillbud han hade för ett tag sen, då han gick ner sig så väldigt i syresättning och han behövde handventileras med blåsa var och varannan dag (iofs mer i samband med infektionen men även annars ex vid bajsning).
Nu helt plötsligt är det snart en vecka sedan han behövde handventileras. Han går inte alls ner sig så djupt och så ofta. Dessutom blir han bättre och bättre på att hämta upp det själv.
Utöver det så blir antalet bradykardier (går ner i puls) färre och färre. Händer rent av sällan.
Så visst händer det grejor ändå. Det är lätt att glömma...
Bilden är på världens sötaste Arvid! (det gör liksom inte ens nåt att bilden är suddig ;)
Världens finaste Vincent fastnade inte på bild just idag.
Snart barnvänligt
Det tvättas barnkläder, sängkläder, tapetseras barnrum, byggs skötbord osv i vårt hem idag. Med lite paus för att cykla och njuta av solen.
Någon vända till får iaf nån av oss göra men sen är vi snart redo för hemgång den vackra dag det blir aktuellt...
Fyra krabater!
Systra mi har helt rätt. Det saknas såklart fyra krabater i vårt hem.
Otis och Ceasar (som fyllde år igår 🎂 grattis!!!) saknas såklart också.
Så tydligt att till och med vännernas hund undrade.
Jag var galet sugen på att hämta hem kissarna över helgen men insåg att det nog skulle va mest stressande för de små. Men snaaaart (hm...) är vi hemma alla sex, hela lilla familjen!
Tomt
Vi är hemma på besök. Känns som att vara gäst i någon annans hem.
Dessutom fattas det två krabater. Redan så självklara i min tillvaro.
Snart är ni hemma med oss! Som jag längtar!
Mysig Vincent?
Det ser ut att va väldans poppis att krafsa pappa på brösthåren ❤
Snopet!
Dagens vikt
Arvid 1195 g
Vincent 1195 g
Kunde ni inte bjussat på 5 g till?
Ja ja, allt är bättre än inget!
Idag har båda badat och blivit fredags-fina!
Spännande värre!
Håller just på att läsa senaste (tror jag) boken om kriminalinspektör Irene Huss. Som ni kanske vet, så utspelar sig dessa böcker i Göteborg
Har suttit med Arvid på förmiddagen och förtjust insett att jag numera kan relatera till platserna de skriver om. "aha thai-mat från Partille, stor fest i Sävedalen.. Osv" En av de misstänkta blev till och med mördad när han vårdades på Östra sjukhuset..
Döm om min förvåning och nervositet när vi kommer ut från sjukhusbyggnaden och det står två positionerade poliser utanför på varsin sida av ingången och ser ut att vänta på något.. Så där bistra ni vet.
Genast gick mina tankar till de kriminella mc-gängen som beskrivs i deckaren. Kanske ska någon av deras fruar föda barn??
Ja ja... Ni kanske egentligen tittade in för att ni ville veta hur det går för våra pojkar? Det är lugnt. Händer inte så mycket...
Föräldrarna tog en 5-kamp på Liseberg igår kväll. Undertecknad förlorade stort men vann iaf den viktigaste tävlingen. Rally!
Långa som giraffer
Pojkarna sköter sig bra får man nog säga. Syrgasbehovet är fortsatt högt och man känner lite att vi står och stampar med den biten. Men doktorn säger att vi får tänka på hur extremt omogna dom va när dom föddes så nåt annat scenario vore konstigt. Inte nog med att de föddes i v 23 (stor skillnad i lungmognad om man kommer in i 24-25), de är dessutom födda i början på v.23. Det är nog viktigt att komma ihåg nu när man börjar bli lite otålig.
Vi kommer komma neråt i syrgasbehov med så småningom.
I väntan på det passar dom iaf på att lägga på sig bra med vikt.
Långa har dom blivit också!
Arvid 36 cm och 1165 g
Vincent 35 cm och 1180 g
Herr Guldlock
Arvid
Starka som oxar
För ett tag sedan när jag hade Vincent på bröstet lyfte han på huvudet och höll på att vända det själv.
Först fattade jag knappt vad som hände, jag menar bebisar kan ju inte lyfta huvudet på det viset?! Därefter har det hänt flera gånger.
Men det är tydligen inte helt ovanligt hos dessa små. Deras huvuden är ju inte sådär oproportioneligt stora som fullvuxna bebisars.
Så ja. Våra bebisar är starka som oxar. Men det visste vi ju redan ;)
Starke Adolf?
Stor som en säl?
Igår gick vi in i v.30+0.
Det sägs att med tvillingar är man lika stor i v.30 som en fullgången enlinggravid.
Man kan ju inte låta bli att undra hur magen hade sett ut. Hur det hade kännts.
Det är nog något som kommer följa mig ett tag. Känslan av att ha blivit snuvad på min graviditet. Jag hade ju precis börjat. Saknar den växande magen med allt sprattel.
Men så försöker jag tänka på hur tungt det hade varit nu i sommar med tvillingmage. Puh vilken tur :)
Mest av allt är jag dock glad. Glad över att vi har två små kämpar som imorgon blir 7 veckor mot alla odds! Trots att de bara fick lite drygt halva (!!!) tiden på sig att förbereda sig.
Bilden är tagen samma dag som vattnet gick. Alltså 22+0. Tror knappt den blev större sista veckan iom det förlorade vattnet.
Byta blöja -mission impossible
Bortsett från förmiddagen har dagen förlöpt relativt lugnt för båda pojkarna.
Barnens mormor och farmor har varit på besök under dagen vilket var ett välbehövligt avbrott för föräldrarna.
Att byta blöja kan tyckas som en enkel och snabbt avklarad sak. Dock inte alltid.
Öppna alla snören och knappar för att öppna bodyn så man kommer åt den allt för stora blöjan. Ta bort den gamla, utan bajs, samtidigt som man sätter dit en ny. Inse att det visst va lite kletigt ändå, lika bra att ta en ny blöja igen.
Barnets mormor, som vill vara behjälplig, slänger blöjan han har under sig och går sen (!) för att hämta en ny. Ni inser ju vilket misstag. I lyckan över sin nyvunna luftiga frihet passar barnet ifråga på att kissa. Ordentligt. Bäst att kissa på bodyn också. Så på med ny blöja, byta till ren body. Knyta alla band och knäppa alla knäppar. Klart. Bara vändningen kvar. Lyfter upp barnet och känner en otvivelaktig odör från nedre delen av bebisen. Smygkik. Jojo. Bara att vända tillbaka. Knyta upp alla snören, knäppa upp alla knappar...
Sen var det bara ett barn kvar...
Infektionskänningar
Arvid har haft en jobbig natt och morgon. Troligen pga infektionen.
Men proverna är på väg ner åt rätt håll.
Hos Vincent är det lugnt.
Båda pojkarna växer så det knakar!
Dagens vikt:
Arvid 1130 g
Vincent 1115 g
På lång kort tid.
Vincent 1 dag gammal
Vincent ca 6 veckor.
När man tittar på bilder är det helt makalöst att så mycket har hänt på så relativt kort tid. Hur de utvecklats. Hur de förändrats och blivit små små små pyttebebisar.
Antibiotika-kur
Då så, då kör vi liten antibiotika-kur igen på Arvid-plutten. Han verkar dock inte särskilt påverkad av det förhöjda CRP-et. *peppar peppar*
Vincent däremot har varit lite mer små-plingig än vanligt idag. Ger det inte med sig så tar de prover även på honom. De delar ju numera både säng, föräldrar och personal så en smittrisken finns ju alltid...
Imorgon kommer halva personalen tillbaka efter fyra veckors semester. Dom kommer inte känna igen våra små grabbar nu när de blivit så stora ;).
Här kommer en dagsfärsk bild på Vincent.
Jag har en familj.
Stor familj ja visst. Men jag har numera en alldeles egen liten familj också. Tänk vad konstigt. Men så roligt. Världens finaste lilla familj har jag dessutom.
Ingen inspirerande rubrik.
Jag har inte bloggat så mycket det senaste. Det beror på flera saker. Tiden räcker inte riktigt till. Inspirationen har varit sparsam. Samt att det inte händer så mycket.
Vi är tacksamma för det sistnämnda. Samtidigt som dagarna här börjar bli väldigt sega och långa (därav den uteblivna inspirationen).
Man börjar bli väldigt otålig. Det känns svårt att se bortom dagen man har framför sig. Känns som att vi står och stampar (vilket vi såklart inte gör, men det känns långsamt just nu). Alla dagar ser ungefär likadana ut. Egentiden är närmast obefintlig. Alla dagar handlar om att äta, va hos barnen, pumpa. Sen ska man äta, va hos barnen, pumpa. Dessutom känns det som att hela situationen börjar komma ikapp nu när det är lite lugnare. Vad har vi egentligen varit med om? Hur kommer det att bli sen? Kommer pengarna att räcka nu när båda är hemma? Kommer barnen att få mycket men? Kommer vi att bli tokiga i vårt eget hem under "isoleringsperioden"? Många prematurföräldrar verkar drabbas av posttraumatisk stress eller förlossningsdepression efter hemgång... Kommer det att drabba mig/oss?
Ju lugnare, desto mer tid för tankar.
Men idag på kvällen tog vi en paus och gick på restaurang. Jag lyxade till och med till det med en alkoholfri öl! ;)
Killen med skön stil.. (Arvid) (känns som det blivit många bilder på Arvid det senaste, det har bara blivit så, ofta glömmer man att fota)
Arvid har fortsatta bekymmer med syresättningen när han ska sköta magen men klarar att hämta upp det själv (eller med lite massage) utan att behöva handventileras vilket känns skönt. Även om det fortsätter att skrämma upp stackars föräldrarna när dessa episoder kommer.
Han hade haft det extra besvärligt i natt med flera tillbud vilket visade sig med största sannolikhet bero på behov av blod, vilket han fick idag. Efter blodet har det varit lugnare.
Han hade lite låga vita blodkroppar vilket skulle kunna tyda på infektion men eftersom han varit förvånansvärt lugn hela dagen så känns det tveksamt. Men man bevakar proverna och sätter in antibiotika direkt vid tendens till infektion.
Vincent. Det händer inte så mycket med honom. Vilket är skönt. Han är lite mer småplingig än sin bror men går inte ner så mycket i saturation och kommer sig snabbt igen.
Kan man ana ett litet leende? ;)