arvidochvincent.blogg.se

Som ni förstår har det hänt mycket med killarna på kort tid och som förälder känns det obeskrivligt! Helt fantastiskt!

Man blir så glaad :)

Båda killarna har nu kommit på att man kan snurra på kulan på leksakerna de har för att det ska låta, att man inte behöver skaka hela. Man blir så fascinerad.

Där låg de på vårt bröst med sladdar och slangar som tog mer plats än bebisen. Kunde inte andas själva och var så fjäderlätta att man inte kände att de låg där. 

Och nu klarar de så mycket! Man kan ju bli gråtfärdig av bara tanken.. ;)

Det är händer högt och lågt, fötter överallt, rumpan upp i luften, kroppen vänd åt sidan osv...

Dock ackompanjerat av glada skratt och prat.

Gårdagens bvc-besök visade:

Arvid 6905g & 64,8 cm 

Vincent 7075g & 65,4 cm

Jag sa samma som jag sagt till veckotidningen som ringde efter artikeln i BT, att de får återkomma i April när vädret förhoppningsvis är bättre, infektionssäsongen förhoppningsvis på återgång och vi har hunnit landa lite..

Jag blir så berörd. Jag kan nästan i efterhand bli rädd över hur nära det var. Jag har skrivit det förut men man känner sig nästan skyldig när man ser på sina två små som verkligen hade så minimala chanser man kan och som trotsat precis alla odds och mår långt över förväntan. 

Sen tänker jag på dem som inte tycker att man ska rädda barn så tidigt för att de kostar samhället stora pengar och för att "barnen inte blir som dom ska" osv, och så tittar jag på de två små på golvet. Vincent som gång på gång blir fly förbannad när han rullar runt och efteråt kommer på att han hatar att ligga på mage, eller på Arvid när han använder fötterna för att få sina älskade ugglor närmare om händerna är för långt bort. Eller när det räcker att sträcka fram ansiktet för att få ett bländande leende som känns ända in i maggropen. Vem kan säga att dessa levnadsglada pojkar inte har lika stor rätt att leva som du och jag?

Och så i nästa tankeveva tänker jag på vad "jag" tvingat mina bebisar att utstå för att komma hit för att jag vill ha dem hos mig. 

Sen tänker jag på att man idag har möjlighet att abortera barn med misstänkt downs eller kromosomavvikelser. Och även om jag förstår grejen så kan jag inte låta bli att fundera över vart världen är på väg. Hur mycket har vi rätt att styra över vem som har rätt att leva?

Ja det är så dubbelt det här livet.

Såhär såg killarna ut innan när det var dags att träna nacken. 

Arvid på bilderna

Vincent på bilden

Det här med att sova på rygg (och på kudden för den delen) är ett minne blott.. Underbara barn!

Så, hipp hurra för Vincent idag!

Om den var bra? Den var gripande. Ömsom ont i magen, ömsom varmt hjärta. 

Efteråt, med gråten i halsen, kan jag bara tänka på en sak, som slagit mig den sista tiden: 

Det finns så många fel att göra som förälder. Men så få rätt.

Det. Och att barn är så oerhört lojala. 

Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kan använda den roll jag spelar i mina barns liv till att påverka dem så de känner sig älskade och värdefulla i alla lägen och att de alltid ska ha en plats hos oss som står för värme och trygghet.

Den här glada trion möter mig varje gång jag öppnar mobilen. Kan man bli annat än varm och lycklig?

Så hipp hurra för Arvid idag!

Vincent skakar på båda armarna och gärna benen med när han försöker skaka leksaken! :)

Arvid har för övrigt också blivit bra på att byta hand! 

Alltså nu går tiden och utvecklingen så fort! Jag hinner inte med!