Lyckan över de två...
Jag läser då och då om prematurföräldrar som förlorat sina barn. Ibland en tvilling, ibland båda tvillingarna eller för den delen en enling.
Jag blir så berörd. Jag kan nästan i efterhand bli rädd över hur nära det var. Jag har skrivit det förut men man känner sig nästan skyldig när man ser på sina två små som verkligen hade så minimala chanser man kan och som trotsat precis alla odds och mår långt över förväntan.
Sen tänker jag på dem som inte tycker att man ska rädda barn så tidigt för att de kostar samhället stora pengar och för att "barnen inte blir som dom ska" osv, och så tittar jag på de två små på golvet. Vincent som gång på gång blir fly förbannad när han rullar runt och efteråt kommer på att han hatar att ligga på mage, eller på Arvid när han använder fötterna för att få sina älskade ugglor närmare om händerna är för långt bort. Eller när det räcker att sträcka fram ansiktet för att få ett bländande leende som känns ända in i maggropen. Vem kan säga att dessa levnadsglada pojkar inte har lika stor rätt att leva som du och jag?
Och så i nästa tankeveva tänker jag på vad "jag" tvingat mina bebisar att utstå för att komma hit för att jag vill ha dem hos mig.
Sen tänker jag på att man idag har möjlighet att abortera barn med misstänkt downs eller kromosomavvikelser. Och även om jag förstår grejen så kan jag inte låta bli att fundera över vart världen är på väg. Hur mycket har vi rätt att styra över vem som har rätt att leva?
Ja det är så dubbelt det här livet.
Såhär såg killarna ut innan när det var dags att träna nacken.