Att bli förälder
Har sista tiden (halvåret?!) gått in i någon form av identitetskris. Osäker på vad som är jag, vad gillar jag, vad är viktigt, vem vill jag vara, vad vill jag ha för typ av liv, osv osv. Frågorna är många och både stora och små och både spännande och ångestframkallande.
Jag skyllde på neotiden. På krisen vi genomgått. Det tog ett tag. Men så insåg jag att en stor del nog helt enkelt låg i att bli förälder. Att komma på andra plats. För alltid. En omställning som heter duga för en som är van att få uppmärksamhet, gå sina egna vägar och göra precis som en själv tycker.
Klart att den dramatiska starten och framför allt plötsliga starten har gjort sitt till också. Läste någonstans att det "finns ju en anledning till att det är nio månaders leveranstid", alltså att man ska ha tid på sig att ställa om sig, hinna mogna in i eller iaf förbereda sig lite på att bli just förälder. Vi hann aldrig det. Vi hann knappt förstå att vi skulle ha barn över huvud taget.
Jag vet inte vad jag vill ha sagt med denna smörja så här på kvällskvisten (kvällarna som, peppar peppar, verkar bli våra egna igen efter några bra läggningar). Men jag trodde väl att det här med att gå igenom en kris skulle vara "eye opening". Man läser ju om alla som går igenom en kris och sen omvärderar sina liv och vanor. Inte trodde jag att livet skulle bli än mer förvirrande och därmed stressande.
Idag har vi haft lunchdate i stan med våra fina tvillingvänner.