arvidochvincent.blogg.se

Efter det besöket har vi fikat på ett öde fik med barnens farmor. Passade ju oss perfekt!

Det blir allt tydligt att den här resan har satt sina spår hos mig. Små och stora saker som påverkar det dagliga livet i mindre eller större utsträckning.

Men så är det ju så med barn, de följer inte alltid samma mönster, följer inte mina listor. 

Som idag. Med en natt full av spring med nappar högt och lågt borde jag vara (som alla småbarnsföräldrar) överlycklig när de små sover till halv nio. Men nej. Första tanken (om jag någon gång vaknar innan dem) är: lever de? Eller om jag hör ett barn böka, lever den andre eller är det något som är fel?

Tanke/känsla nr två är: stress. Hur ska de hinna få i sig all mat de behöver, hur ska vi få ihop dagen, osv. Skyndar mig att byta blöjor och kläder på barnen så de ska "hinna" få i sig frukosten.. Ett enormt stresspåslag. Helt i onödan. Vi har ingen tid att passa idag. Eller jo jag har det, halv sju ikväll. Jag tror jag ska hinna det.

Stresströskeln har dessutom blivit så låg att det ibland skrämmer mig. Kommer det någonsin bli bättre?

Jag som aldrig haft ont av stora folkmängder eller som gillat sociala tillställningar kan ibland få ren och skär panik eller en känsla av overklighet. Eller att jag inte vet hur man gör. 

Kanske måste jag lära om på nytt. Kanske kommer det tillbaka med tiden.

Pellejönsen... ❤️

Igår var det (efter påminnelse till neo) dags för en uppföljande röntgen. Den fick vi göra här på hemmaplan pga långa kö-tider i Borås. 

Vincent tyckte det var spännande medan Arvid (såklart) blev mycket förnärmad, närmast kränkt, av att de höll fast hans hand och fot flera sekunder. Han började gråta så fort röntgensköterskan visade sig i rummet till slut. Som tur är är han inte långsint. 

Han sov därför jättebra natten som var.

Däremot brorsan gjorde en likadan natt fast nu inatt istället. Hur konstigt är det inte? Det har ju hänt innan att de kör varsin vaken natt i rad.. Jättekonstigt.

Och utmattande.

Jag skyllde på neotiden. På krisen vi genomgått. Det tog ett tag. Men så insåg jag att en stor del nog helt enkelt låg i att bli förälder. Att komma på andra plats. För alltid. En omställning som heter duga för en som är van att få uppmärksamhet, gå sina egna vägar och göra precis som en själv tycker. 

Klart att den dramatiska starten och framför allt plötsliga starten har gjort sitt till också. Läste någonstans att det "finns ju en anledning till att det är nio månaders leveranstid", alltså att man ska ha tid på sig att ställa om sig, hinna mogna in i eller iaf förbereda sig lite på att bli just förälder. Vi hann aldrig det. Vi hann knappt förstå att vi skulle ha barn över huvud taget. 

Jag vet inte vad jag vill ha sagt med denna smörja så här på kvällskvisten (kvällarna som, peppar peppar, verkar bli våra egna igen efter några bra läggningar). Men jag trodde väl att det här med att gå igenom en kris skulle vara "eye opening". Man läser ju om alla som går igenom en kris och sen omvärderar sina liv och vanor. Inte trodde jag att livet skulle bli än mer förvirrande och därmed stressande.

Idag har vi haft lunchdate i stan med våra fina tvillingvänner.

Många turer har det blivit till sjukhuset det sista. Minst ett besök i veckan. Det blir några mil...

Vincent har jobbigast att somna, Arvid sover oroligast.

Vi har provat korta ner till en vila på dagen eftersom de tidigare börjat hoppa över självmant. Men vi kan konstatera att en är för lite och två är för mycket.

Båda killarna lär sig ny ordförståelse varje dag och små motoriska framsteg så kanske är det för mycket som snurrar i huvudet på dem. Inte desto lättare för föräldrarna. Vi har samma nattningsrutin som alltid och likadant varje kväll. Mörkt och svalt. Inga vilda lekar innan läggdags.. Ja ni vet. Men inget verkar funka. Något knep någon? 

Vi funderade på hörntänder hos Vincent men han verkar inte ha ont och det funkar inte med alvedon..

Trött pappa med söta killar...

Grattis alla prematurer. Idag är det er dag.

Kanske har det med förkylningen att göra. Men Vincent har å andra sidan varit ledsen och krävt att någon håller honom i handen tills han somnar sista dryga veckan, alltså ganska långt innan han blev förkyld i söndags, så kanske är det tänder samtidigt, eller växtvärk?

Att Arvid har svårt att sova verkar mest bero på att brorsan har svårt för tar man ut Vincent och lägger Arvid hos nån av oss i sängen så somnar han på tio minuter.

Hoppas det vänder snart för föräldrarna är trötta efter en fyra nätter utan någon direkt sömn.

På tal om något annat så händer det mycket med killarnas ordförståelse nu! Från dag till dag (kanske ännu en orsak till orolig sömn). Att man kan bli så glad över "små" saker som att de pekar på magen när man frågar vart den är. Eller äter bättre och bättre med gaffel (bara nån hjälper maten att fastna). 

Arvid härmar häst, ko och hund och läser djurböcker för sin mamma (eller pappa) vid blöjbyten. 

Vincent fick i "läxa" av sjukgymnasten att lära sig lägga saker i något. Typ en burk. Vilket han alltså inte kunde på beställning tidigare. På kvällen när vi kom hem från sjukgymnasten och testade igen (har ju testat förr hemma med men inte så ihärdigt som hos SG:n) så satte han det direkt och nu gör han det hela tiden. :) Arvid däremot är svår att lära då han har svårt att hålla fokus tillräckligt länge för att man ska hinna visa.

Han har däremot lärt sig öppna tv-bänken och stänga av förstärkaren där inne.

Ja de är allt ganska charmiga trots allt de där två... Förutom när de ska sova, just nu då.

Ursäkte om jag upprepar mig. Minns inte vad jag skrivit och inte och i mobilen är det lite krångligt att gå tillbaka mitt i. Ingen bild har jag heller.

Så knappt någon som helst sömn på tre nätter. Zzzz...

Här tar killarna selfie med en moster. <3

Nu har vi tre veckor på oss till nästa gång att träna lite mer på vissa saker. 

Gullunge!

Här är killarna vid mammas nattduksbord imorse. Lekandes med näsdukar. (Den mest intressanta bilden jag hittade ;)

Därefter ett besök på Hörcentralen.

Dit det blir ett nytt besök i början på nästa år, då med nya mätningar samt läkarmöte. Han får fortfarande inte godkänt av apparaten som kollar hörseln, inte heller rör sig trumhinnorna riktigt som de ska (kan ev bero på vätska bakom trumhinnan) och på själva hörseltestet där han skulle reagera på olika ljud fick hon höja till högre decibel än normalt innan han började lyssna. Men med sina överaktivitetssymtom så är det oerhört svårt att avgöra om det är pga nedsatt hörsel eller koncentrationssvårigheten. Om man inte klarar att sitta still och vänta på att något ska hända utan är fullt sysselsatt med att slänga sig än hit än dit och rycka i allt man kommer åt är det svårt att fokusera på ljuden som kommer.

Men kanske hör han helt enkelt dåligt. För det räcker ju inte med att vara så gott som blind utan glasögon. Varför skulle det göra det...

Det kändes som att jag mest svamlade men jag hoppas ändå att det gav dem något. Om inte annat kan det ju vara kul att få se några barn som blivit lite större. För vår del var det kul att få se lite välbekanta ansikten. 

Killarna som tidigare i perioder varit livrädda för allt och alla var på strålande humör och gick glatt från hand till hand :).

Väldigt skönt så att man fick iaf en liten chans att svara på uppkomna frågor.

Killarna blev dock vansinnigt trötta så de somnade innan vi kom ut på stora vägen och väl hemma har det varit gnäll mest hela tiden. Så även nu vid läggdags.

En stund var det dock lugnt... Framför youtube...

Arvid blir mer och mer sugen på att gå. Han är fortfarande oerhört vinglig men kan korta bitar gå hjälpligt med en hand samt att han tar oss i ena handen och travar iväg utmed saker som ingenting. Killen som inte ens kunde hålla kroppen sittande för några månader sedan!

Vincent däremot vågar då rakt inte gå med bara en hand som stöd. Däremot har han sista två veckorna börjar släppa oss för att stå själv. Han börjar få riktigt bra balans och kan nu till och med klappa händerna samtidigt. Nackdelen är att han bara faller när han tappar balansen/orken efter en liten stund. Som tur är gör han detta nästan enbart med oss så att säga. Någon enstaka gång har han tränat "i smyg" men det slutar alltid med bula i bakhuvudet..

Summa sumarum kan man konstatera att det går framåt om än inte riktigt i takt enligt den ordinarie kurvan. Och vi är glada för allt!

Här kommer några bilder från den svinkalla turen till lekplatsen igår. (Hur typiskt?! Här orkar mamman i sin ensamhet för en gångs skull packa iväg hela sällskapet, trots smärre sammanbrott på vägen, och lagom tills vi kommer fram går solen i moln och vinden piskar...)

Jag är så tacksam för att de tillsammans med personalen lyckades överleva mot alla alla odds. Och tacksam över att de får må så bra som de gör. Inte har de ont av att de är något sena i sin utveckling eller att de är lite korta i rockarna. Inte heller verkar de ha särskilt ont av att de ser dåligt (möjligen något trötta på glasögonen då ;). 

Tacksam.