arvidochvincent.blogg.se

En blogg om två kämpar som föddes v.23+2.

Hjälp mig istället för att stjälpa.

Publicerad 2014-02-07 16:27:22 i Första tiden hemma,

Som jag tidigare skrivit så jobbar jag med att vara i nuet och njuta över våra pojkar, men visst är det svårt att inte tänka på framtiden. Hur kommer de utvecklas? Kommer det ta lång tid innan de lär sig gå? Kommer motorikförseningen (som man misstänker den) bestå eller vara något som kommer i kapp? Kommer de få någon typ av utvecklingsförsening även psykiskt? Kommer de att få någon typ av cp-skada? Kommer de att få koncentrationsproblem relaterat till sin tidiga födsel? Kommer de dåliga lungorna att påverka dem i sin vardag även när de blir större?
 
Många tror att "faran"/resan är över nu. De mår ju relativt bra och är så charmiga och goa. Och de har överlevt. Då kommer resten ordna sig. Många ignorerar dock det faktum att deras hjärnor inte ser ut som hos en frisk fullgången bebis. Att vi har svart på vitt att det kan bli svårt med motorik etc. Att deras MR inte såg så bra ut som läkarna kanske hade hoppats på (även om en dr sa att det är en "typisk 23-veckorshjärna". 
Ja, de håller sig inom normalreferenserna än så länge på sin korrigerade kurva, men det tror jag inte de kommer göra så länge till, det är på gränsen. Men vad kan man förvänta sig av en bebis som tillbringat mer tid utanför magen än i?
Jag förstår att alla i vår omgivning är nyfikna. Vad klarar de nu? Håller de "måttet"? 
Och jag förstår även att folk gärna vill tro att det kommer gå bra. Men vad är bra? På många upplever jag att det är bara bra om de håller sig till den normala kurvan och utvecklas som de ska, blir "normalbegåvade". Vi kommer att älska våra barn lika mycket oavsett hur framtiden kommer att se ut. Men det är klart man önskar sina barn så lätta förutsättningar som möjligt i livet.
 
Med detta sagt, rörigare än jag tänkt mig, vill jag bara säga; Hjälp mig att sluta oroa mig. Hjälp mig istället att fånga nuet. Kan vi inte alla försöka släppa funderingar på "normal"/icke "normal" och vad de klarar/inte klarar och istället bara njuta av att de är två levnadsglada, pigga och pratkvarniga bebisar som mognar och utvecklas efter egen förmåga för var dag?! :)
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Postat av: Stina

Publicerad 2014-02-07 20:47:28

Du skriver så fint Ida! Jo gläds i nuet, det ska man ju alltid försöka med oavsett. De är underbara och kommer alltid vara underbara, oavsett vad framtiden bär med sig, de små guldgossarna!

Svar: ❤️
Ida Nylin Grendel

Postat av: Catten

Publicerad 2014-02-07 23:07:02

Så bra skrivet! Vill bars återigen säga vilka fina killar du har <3 från en premmismamma till en annan

Svar: Tusen tack!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Pernilla

Publicerad 2014-02-07 23:18:33

Så bra och fint skrivet! Känner så väl igen mig i allt! O så skönt o veta att det finns andra som går i samma funderingar som en sjäv. Att njuta av nuet är något som jag jobbar med hela tiden. Vilken lycka för killarna att ha fått dig som mamma! Kram

Svar: Jaså? Skönt att höra för mig med ;). Åh tack!
Ida Nylin Grendel

Postat av: magdalena

Publicerad 2014-02-08 00:03:17

Jaa, vad ska man säga? Du skriver ju själv svaret...gläds åt framstegen, ta vara på nuet! Men självklart är det inte så enkelt. Eller är det det? Jag har själv tvillingflickor, de föddes tidigt, men långt, långt ifrån så tidigt som era pojkar. Kommer så väl ihåg att vi såg alla fantastiska framsteg de gjorde och var så glada för våra underbara tjejer..tills vi träffade jämngamla, och rätt mycket äldre bebisar och insåg att våra var ljusår efter. Så se ERA fantastiska killar, allt de lär sig, deras leenden, deras bättre och bättre kommunikation med er, deras trevande försök att erövra världen. Och strunta i hur långt de borde ha kommit, eller hur långt nån annan kommit. (helt omöjligt kanske, men man kan ju göra ett försök i alla fall ;) )

Svar: Ja precis! Man får verkligen försöka!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Chatarina

Publicerad 2014-02-08 08:41:13

Skickar lite styrkekramar till en mycket klok mamma.

Svar: Tack! Kram!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Maja

Publicerad 2014-02-08 08:42:18

De är mirakel oavsett! Det är alla barn.

Svar: Ja det är de verkligen!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Annelie Grimm

Publicerad 2014-02-08 15:09:23

Så kloka å fina ord Ida! Bara genom att du har det tankesättet kommer allt att bli så mycket lättare oavsett hur pojkarna kommer att utvecklas. Min erfarenhet är att mycket handlar om ens egen inställning. Att leva i nuet kan vara nog så svårt men det är ju det vi egentligen bara kan göra. Många kramar till hela familjen från mig. Alice hälsar så gott också!!

Svar: Åh tack Annelie! Jag hoppas det! Både du och Alice är våra förebilder! Familjen hälsar tillbaka till er!!! Kram
Ida Nylin Grendel

Postat av: Lina med Oscar och Elin

Publicerad 2014-02-08 21:28:34

Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men på nåt märkligt sätt tror jag att jag är bra på just det. Jag kan längta efter att de ska lära sig saker, typ prata och gå men jag känner mig inte orolig. Mina är ju väldigt sena med allt men av nån märklig anledning så bryr jag mig inte. Jag har inget svar på varför. Det enda jag kan tänka mig är att ingen ens trodde att Oscar skulle kunna andas, kunna leva. Så på nåt sätt tycker jag att allt utöver det är bonus. Ibland kan det komma över mig, när jag ser såna som varit mycket yngre än mina och nu springer obehindrat. Då kommer jag på det... Men oftast inte. Jag tror att jag hade haft jobbigare med det om det varit mina första barn...

Svar: Njut av det! Att du kan glädjas där just dina barn är!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Hannele

Publicerad 2014-02-10 11:36:23

Ibland är det det som borde vara så lätt, det svåra. Det är svårt att hålla tankarna borta... men som en läkare sa till oss: när er son är fem och helt oförmögen att sitta still så kommer ni alltid att undra om det är koncentrationsproblem pga hans tidiga födsel, "enbart" koncentrationsproblem eller helt enkelt så en femårig kille ska vara?? Och det är väl så, att det finns inget facit, vem vet hur allt skulle blivit om de istället gick två veckor över tiden? Men jag förstår hur du känner, tror att det bästa man kan göra är att stanna upp när man kommer på sig själv och bara njuta!
Du undrade hur det har gått för vår lille hittills, och förutom oundvikliga skador på lungorna och ganska långvarigt syrgasbehov så har det andra gått bra *peppar peppar*! Inga blödningar eller andra infektioner, hörseltest ok och ögonen ser fina ut, har varit på sista uppföljnigen nu (nästa när han är 2!) så det känns skönt. Och vi bor hemma sedan årsskiftet. Men man kan ju ändå inte låt bli att undra, oroa sig då och då trots att han idag är en glad liten (tja, fem kilo...) kille som verkar tycka livet är mest spännande :)

Svar: Vad härligt det låter! Att det gått så pass bra! Stor kille då! 5 kg är ju gigantiskt ;)
Ida Nylin Grendel

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela