Hjälp mig istället för att stjälpa.

Du skriver så fint Ida! Jo gläds i nuet, det ska man ju alltid försöka med oavsett. De är underbara och kommer alltid vara underbara, oavsett vad framtiden bär med sig, de små guldgossarna!
Så bra skrivet! Vill bars återigen säga vilka fina killar du har <3 från en premmismamma till en annan
Så bra och fint skrivet! Känner så väl igen mig i allt! O så skönt o veta att det finns andra som går i samma funderingar som en sjäv. Att njuta av nuet är något som jag jobbar med hela tiden. Vilken lycka för killarna att ha fått dig som mamma! Kram
Jaa, vad ska man säga? Du skriver ju själv svaret...gläds åt framstegen, ta vara på nuet! Men självklart är det inte så enkelt. Eller är det det? Jag har själv tvillingflickor, de föddes tidigt, men långt, långt ifrån så tidigt som era pojkar. Kommer så väl ihåg att vi såg alla fantastiska framsteg de gjorde och var så glada för våra underbara tjejer..tills vi träffade jämngamla, och rätt mycket äldre bebisar och insåg att våra var ljusår efter. Så se ERA fantastiska killar, allt de lär sig, deras leenden, deras bättre och bättre kommunikation med er, deras trevande försök att erövra världen. Och strunta i hur långt de borde ha kommit, eller hur långt nån annan kommit. (helt omöjligt kanske, men man kan ju göra ett försök i alla fall ;) )
Skickar lite styrkekramar till en mycket klok mamma.
De är mirakel oavsett! Det är alla barn.
Så kloka å fina ord Ida! Bara genom att du har det tankesättet kommer allt att bli så mycket lättare oavsett hur pojkarna kommer att utvecklas. Min erfarenhet är att mycket handlar om ens egen inställning. Att leva i nuet kan vara nog så svårt men det är ju det vi egentligen bara kan göra. Många kramar till hela familjen från mig. Alice hälsar så gott också!!
Jag vet inte vad jag ska säga riktigt, men på nåt märkligt sätt tror jag att jag är bra på just det. Jag kan längta efter att de ska lära sig saker, typ prata och gå men jag känner mig inte orolig. Mina är ju väldigt sena med allt men av nån märklig anledning så bryr jag mig inte. Jag har inget svar på varför. Det enda jag kan tänka mig är att ingen ens trodde att Oscar skulle kunna andas, kunna leva. Så på nåt sätt tycker jag att allt utöver det är bonus. Ibland kan det komma över mig, när jag ser såna som varit mycket yngre än mina och nu springer obehindrat. Då kommer jag på det... Men oftast inte. Jag tror att jag hade haft jobbigare med det om det varit mina första barn...
Ibland är det det som borde vara så lätt, det svåra. Det är svårt att hålla tankarna borta... men som en läkare sa till oss: när er son är fem och helt oförmögen att sitta still så kommer ni alltid att undra om det är koncentrationsproblem pga hans tidiga födsel, "enbart" koncentrationsproblem eller helt enkelt så en femårig kille ska vara?? Och det är väl så, att det finns inget facit, vem vet hur allt skulle blivit om de istället gick två veckor över tiden? Men jag förstår hur du känner, tror att det bästa man kan göra är att stanna upp när man kommer på sig själv och bara njuta!
Du undrade hur det har gått för vår lille hittills, och förutom oundvikliga skador på lungorna och ganska långvarigt syrgasbehov så har det andra gått bra *peppar peppar*! Inga blödningar eller andra infektioner, hörseltest ok och ögonen ser fina ut, har varit på sista uppföljnigen nu (nästa när han är 2!) så det känns skönt. Och vi bor hemma sedan årsskiftet. Men man kan ju ändå inte låt bli att undra, oroa sig då och då trots att han idag är en glad liten (tja, fem kilo...) kille som verkar tycka livet är mest spännande :)