Ni är så fina när ni sover...
Det här med att sova på rygg (och på kudden för den delen) är ett minne blott.. Underbara barn!
Jag kan också!
Vincent blev nog lite avundsjuk på brorsan så idag, inför pappan (Arvids premiärtur fick mamman (och morfar S) beskåda) vände sig även Vincent från rygg till mage!
Här slåss bröderna om samma bok ;)
Så, hipp hurra för Vincent idag!
Här slåss bröderna om samma bok ;)
Så mycket fel...
Idag har jag sett "Mig äger ingen" med Mikael Persbrandt i huvudrollen som alkoholiserad pappa till en liten tjej.
Om den var bra? Den var gripande. Ömsom ont i magen, ömsom varmt hjärta.
Efteråt, med gråten i halsen, kan jag bara tänka på en sak, som slagit mig den sista tiden:
Det finns så många fel att göra som förälder. Men så få rätt.
Det. Och att barn är så oerhört lojala.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att jag kan använda den roll jag spelar i mina barns liv till att påverka dem så de känner sig älskade och värdefulla i alla lägen och att de alltid ska ha en plats hos oss som står för värme och trygghet.
Den här glada trion möter mig varje gång jag öppnar mobilen. Kan man bli annat än varm och lycklig?
Plötsligt händer det...
Idag lyckades Arvid äntligen efter långt kämpande att rulla över på mage. Dock fastnade armen under kroppen så mamman fick hjälpa till ytterst lite för att peta fram den. 
Så hipp hurra för Arvid idag!
Gaddar på g?
Arvid började igår med att greja för fullt med tungan. Han liksom trycker den mot insidan av underläppen. Kan det vara tänder på gång tro? Provade att lägga in en bitring i frysen och det var så gott så han nästan klökte sig i sin iver ;).
Han har även under flera veckor nu verkligen varit på g att vända från rygg till mage men når inte riiktigt hela vägen, än. Man vill ju så gärna hjälpa honom.. :)
Skrammel skrammel
Båda killarna har det sista kommit på grejen med leksaker som låter om man skakar dem! Oh så roligt!
Vincent skakar på båda armarna och gärna benen med när han försöker skaka leksaken! :)
Arvid har för övrigt också blivit bra på att byta hand!
Alltså nu går tiden och utvecklingen så fort! Jag hinner inte med!
Trots allt...
Livet som hemma mamma är ganska freakin' fantastic ibland alltså! Sol, värme och glada barn! ❤️
Kvällsgos
Hålla pappa i handen är mysigt <3
Tips från coachen
Om du ska mata två barn med gröt. Mata ett i taget. :)
Någorlunda rutiner...
Tja, varje gång vi får till något som liknar rutiner så ändrar sig killarna på ett eller annat sätt. Men våra dagar ser på ett ungefär ganska lika ut!
Killarna vaknar vid halvåtta/åtta (Vincent brukar vakna o prata en stund när pappan går upp men tröttnar och somnar om när han inte får så mycket gensvar) och då går vi upp och byter blöja, tar på kläder, äter smakis gröt och mat(ersättning) (plus inhalationer o mediciner etc). Sen får mamman frukost. Killarna leker eller tar en powernap. (De varvar från dag till dag vem som gör vad i vilken ordning). Ibland kan vi ta en förmiddagspromenix efter frukosten. Sen är det lite matdags igen framåt tidig lunch. Därefter ska mamman ha i sig nåt med. Därefter är det lek eller promenad (beroende på om vi var ute på fm eller inte). Lite mat igen och sen en lite längre sovstund (de hade iaf det som rutin ungefär en vecka, men det verkar vara från dag till dag om man klarar av att sova längre än 10 min i sträck eller inte).
Sen kommer pappan hem. Då blir det gos och lek. Lite mat för killarnas del och sen mat för föräldrarna.
Vid 19-snåret hade vi en period rutinen att gå på en promenad för att killarna var så gnälliga den tiden, men nu när de inte är lika gnälliga eller kan komma till ro och sova lite inne så blir det inte lika ofta..
Vid 20-snåret blir det kvällsmål och därefter ca 20:30-21 somnar killarna.
Mellan allt detta är det mer mat för killarna också eftersom de sällan äter ett helt mål på en gång.
Hm.. Ja, ungefär så..
Såhär kan det också gå när man är mega-trött och ska rapa efter maten...
Växla växla
Den här killen (Vincent) har blivit en jäkel på att byta hand när han har fått tag på en leksak. Fram och tillbaka vandrar det. :) sötnöten!
5 månader, hurra hurra!
Först var de fullgångna (ett mål i sig ;)... och cirka 3 kg styck :)
Sen blev de en månad korrigerad...
Så kom November och de blev två månader...
Sen blev de så klart tre månader, i December...
Nya året kom och killarna blev fyra månader...
Idag är de fem månader och mamman förstår inte vart tiden har tagit vägen!
Tyvärr har jag fler ansiktsbilder än helkroppsbilder så det är lite svårt att förstå storleksskillnaden, men det är ändå helt galet att se vilken utveckling de gjort på några få månader! Inte konstigt det är gnälligt i perioder!
Killarna har haft en bättre vecka denna veckan vilket varit väldigt skönt.. :)
Fossingarna
Vincent har nu börjat upptäcka sina fötter. Han gnager inte på dem än men han håller gärna i dem.
Dock vägrade han visa när jag tog fram kameran :) såklart.
Sötnos-Arvid ser ut som brorsan
Hade inte jag själv tagit bilden (eller kollat på näsan) hade jag trott att det var Vincent!
Genus.
Det pratas mycket om genus idag. Det är bra.
Bort med förlegade gamla dammiga könsroller!
Det går dock till överdrift åt andra hållet ibland. Det är sämre. Då tappar man bort hela poängen med att bemöta människor lika oavsett kön. Att inte låta småflickor leka med dockor för att det är förlegat och istället bara köpa bilar och traktorer fast flickan i fråga älskar just dockor och rosa.
Jag är livrädd för att "förstöra" mina barn och utan att märka det slussa in dem i det "manliga" facket i samhället med allt vad det innebär.
Dock vill jag inte "utnyttja" mina barn för att föra ut min politiska åsikt i samhället. Jag tänker inte klä dem i klänning bara för att visa omgivningen min ståndpunkt. För jag tycker helt enkelt inte att det skulle klä dem (och här må jag vara trångsynt). När de sen blir stora nog att själva välja ska jag gladeligen ta med dem till hela barnavadelningen och låta dem ta del av hela sortimentet. Kanske hade det fallit sig mer naturligt med de "tjejigare" kläderna om de haft en storasyster att ärva/härma.
Jag kommer inte heller att kalla mina barn för hen. Just därför att jag vet att de är pojkar/killar/grabbar. Men så är jag också naiv nog att tro att det inte ligger någon värdering i det. Jag lägger (förhoppningsvis) inte in någon värdering när jag kallar en person med snopp för han. Eller någon med snippa för hon. Jag använder gärna hen om bebisen i magen där könet inte är känt, eller sagofiguren i sagan som är just en figur. Men varför ska jag göra något fult av att vara en han eller en hon? Ändra bemötandet istället. Det är inget fel i att vara en man eller en kvinna. Att försöka sudda ut det tror jag är att göra sig större bekymmer än man redan har. Jobba med att få föräldrar och skolpersonal att behandla alla lika. UTAN att lägga värdering i vad för kön man har. (ser nu att det kanske låter dubbeltydigt, men för mig är det inte det, jag menar att ordet hen och att förneka att vi har olika kön, inte är bekymret, låt oss istället bemöta alla lika ÄNDÅ, trots våra olika kön).
Nej, jag hoppas att jag kan ge mina barn möjligheten att välja! Det är där problemet ofta ligger. Vi låter inte barnen välja. Och även om JAG som förälder är öppen till sinnet och verkligen låter barnen välja, så formas de också av sin omgivning till att bli män och kvinnor. Jag kan bara göra det lilla som står i min makt för att barnen ska bli människor med en fin grundläggande människosyn där alla människor, oavsett kön, läggning, färg, form etc, har samma värde och är värda att behandlas lika.
Jag kommer inte att välja andra lekar med mina barn för att de är pojkar eller flickor. Jag kommer att pyssla lika mycket ändå, och barnspisen kommer att ha sin självklara plats. Likaväl som vi kommer att sparka boll (beroende på motoriken då) och leka cowboys. Dockor och traktorer. Allt får plats. Världen blir mycket större om vi öppnar upp våra skygglappar!
Själv är jag väldigt nöjd med vårat barnrum. Alla färger finns med och man blir glad där inne! :)
Suddig fotoserie på morgonsöt Vinnie!
Idag var vi på sjukhuset för vaccinering och träff med sjukgymnasten.
Som jag misstänkte så hade inte Arvid gått upp mer än 30g på nästan tre veckor, men eftersom han hade ökat drygt 300g på en månad ändå så var det ingen fara tyckte de.
Dagens vikt:
Arvid 6510g
Vincent 6730g
Jag hade bett sjukgymnasten ta en titt på Vincent för att han är sned i sin huvudform pga att han bara vill titta åt höger. Vi ska fortsätta som vi gjort tidigare, med att lägga allt kul på vänstersidan samt vända på huvudet när han sover. Han lutar även lite med huvudet åt det hållet så vi ska träna lite. Men han hade ingen rörelseinskränkning utan är nog bara "bekväm".
Sakta men säkert...
... Går det framåt med gröt-ätandet. Det här att få ner gröten i svalget OCH svälja är komplicerat men går bättre och bättre!
Här tog smakportionen t.o.m slut...
Pippi-inspirerad
Arvid tycker det är tråkigt att ligga på kudden som vanligt fölk...
Sladdbarnen är ett minne blott
Arvids apne-larm har jag inte riktigt vågat vinka hejdå till tidigare. Men eftersom det falsklarmar en del så brukar jag ibland stänga av det på natten när det piper. Så även i förrgår. När jag vaknade låg en glad kille med sladden över halsen, fastsatt i maskinen men inte på. Fy vad otäckt! Så nu har vi slängt alla de sista sladdarna åt fanders. Jag ska inte påstå att det är gör-lätt men det går. För varje natt (nåja, vi har ju iaf hunnit med två) blir det lite lättare. Han, Arvid alltså, har varit redo långt före mig.
Killarna har fått den dåliga ovanan att nästan alltid sova omlott dagtid (förutom i vagn eller bil) vilket gör att tiden för diverse andra sysslor så som mat, toa-besök, bloggande, tvättande, duschande, tv-tittande, slösurfande mm blivit än mer minimalt... Å andra sidan är det ganska mysigt att kunna rå om en en stund. Även om det bara är för den kvart (iblaaand halvtimme) som brorsan sover.
I vagn kan de sova 1,5h (iaf så länge vagnen rör sig!)
Vincent leker
Ooh leksaker!
Frustrerad mamma till gosse med refluxbesvär
Stackars Arvids refluxbesvär har ökat igen. Det kommer upp mat eller magsaft mest hela tiden och ofta sätter han det i halsen, varpå han börjar hosta och får panik. Hostar han tillräckligt mycket kommer maten upp. Hela (!) målet!
När vi kämpar så med att få i barnen någorlunda med mat och så åker det upp igen, eller så sätter han i halsen hela tiden när han äter..
Jag lider så med honom. Tursamt nog så verkar han "bara" ha ont av det precis när han hostar/sätter i halsen, när kräkningen eller hostan gått över så är han sitt vanliga glada spralliga jag…
Dessa besvär, tillsammans med två små gossar som skriker om mamman försvinner ur rummet och kräver att få vara i famnen och lekas och pratas med och blir svartsjuka om man får vänta på sin tur har fått mamman att sista veckan bli alldeles matt och slutkörd.
Sådär matt så man på allvar funderar på att sälja dem 2 för 1 på tradera eller blocket.
Men det kommer lättare tider. Jag vet det. :) Och vi har fina stunder på dagarna också! Men oj vad man önskar att pappan varit hemma på dagtid! Stor eloge till ensamstående mammor!
Som grädde på moset råkade pappan åka till jobbet med delar av båda vagnarna i bilen. :) så när det blir för gnälligt finns inte promenadmöjligheten. Men jag försöker se det som en god anledning att stanna inne denna snöiga blåsiga torsdag! :)
Pust. Inte får ni någon ny bild heller, så jag bjuder på en gammal. En bild från tiden när killarna mest var glada och nöjda utan att behöva underhållas 24/7. :) Det var tider det ;) (fast man får å andra sidan så galet mycket mer tillbaka nu såklart).
När vi kämpar så med att få i barnen någorlunda med mat och så åker det upp igen, eller så sätter han i halsen hela tiden när han äter..
Jag lider så med honom. Tursamt nog så verkar han "bara" ha ont av det precis när han hostar/sätter i halsen, när kräkningen eller hostan gått över så är han sitt vanliga glada spralliga jag…
Dessa besvär, tillsammans med två små gossar som skriker om mamman försvinner ur rummet och kräver att få vara i famnen och lekas och pratas med och blir svartsjuka om man får vänta på sin tur har fått mamman att sista veckan bli alldeles matt och slutkörd.
Sådär matt så man på allvar funderar på att sälja dem 2 för 1 på tradera eller blocket.
Men det kommer lättare tider. Jag vet det. :) Och vi har fina stunder på dagarna också! Men oj vad man önskar att pappan varit hemma på dagtid! Stor eloge till ensamstående mammor!
Som grädde på moset råkade pappan åka till jobbet med delar av båda vagnarna i bilen. :) så när det blir för gnälligt finns inte promenadmöjligheten. Men jag försöker se det som en god anledning att stanna inne denna snöiga blåsiga torsdag! :)
Pust. Inte får ni någon ny bild heller, så jag bjuder på en gammal. En bild från tiden när killarna mest var glada och nöjda utan att behöva underhållas 24/7. :) Det var tider det ;) (fast man får å andra sidan så galet mycket mer tillbaka nu såklart).
Snöstorm på berget!
Idag har vi promenerat med gott sällskap runt Golfbanan. Det innebar isgata, terräng, slask, lera, ösregn, snö och halvt storm. Snacka om nöjda morsor när vi var klara!
Bjuder på en bild på Vincent och pappan den här gången.
Resten av dagen har jag och killarna lekt och sovit lite middag (ja, alla tre).
Inatt lät jag Arvid sova utan apne-larmet. Hade svårt att somna pga det,en nu hoppas jag att jag ska kunna hålla det borta!
Plötsligt händer det...
Idag har jag sett en svensk film, utan text, rakt igenom utan avbrott.
Vincent har börjat be bordsbön när vi ska äta. Jag undrar vem han fått det ifrån..?
Hur det gick till?
Jag lämnade det sjunkande skeppet och i mitt eget fina sällskap gick jag på stans lokala biograf. Valde en film med få reserverade platser och valde bortersta hörnet med tomma säten både långt jämte, bakom och framför för att minska oron och risken för smittor.
Fantastiskt behövlig egentid. Ljuvt!
Arvid och pappan
<3
Ofrivillig barnlöshet; ett helvete i det gömda
Vår resa började inte den där dagen då vattnet gick eller den dag då pojkarna föddes. Den började långt innan, den dag vi tog beslutet att vi var redo för att skaffa barn och bilda familj. Månad efter månad med uteblivna plus. Månad efter månad av tårar och frustration. När ett år hade gått fick vi rätt till utredning för att se om det fanns något fysiskt hinder för oss att bli gravida. Det gjorde det inte. På gott och ont. Frustrationen blev allt större.
Från de som inget visste kom pikar om att det väl ändå började bli dags för familj och att nu var det väl ändå dags att sätta fart?! Och från de som visste kom välmenande råd i form av: stressa mindre, tänk på nåt annat så kommer det gå. Tips och råd som slog ännu fler spikar i kistan om att det var vi som gjorde fel. Som var oss själva skyldiga till att det inget blev.
Efter (för oss) enormt långa 15 mån kom så äntligen det där pluset. Lyckan var obeskrivlig. Ja resten av resan känner ni ju till...
För många tar det långt mycket mer tid än så och för vissa krävs långa hormonbehandlingar och påfrestande provrörsbefruktningar. För andra årslånga köer till adoption. För vissa blir det inget alls.
Varför outar jag då detta på offentlighetens nät?
För att sprida budskapet. För att jag är trött på att allt ska vara så tabu och skamligt. Föra kännedomen vidare och minska upplevelsen av skam. Det är inte mer skamligt eller valfritt att vara ofrivilliht barnlös än att drabbas av ett benbrott eller en hjärtinfarkt.
Därför.
Och för att ge oss alla en tankeställare. För trots att jag själv den stigen vandrat är jag snabb på att fråga om det är dags snart eller "tjata" på de som inga barn har. Vem är jag att tycka till om när någon annan är redo för en sådan stor livsomställning som ett (eller flera) barn innebär? Vem är jag att anta att det går lätt för personen i fråga att bli med barn bara beslutet är taget?
Så till oss alla; tänk efter före vi talar och tycker! Det är en oerhörd ynnest att få bära ett barn, inte en självklarhet.
Hjälp mig istället för att stjälpa.
Som jag tidigare skrivit så jobbar jag med att vara i nuet och njuta över våra pojkar, men visst är det svårt att inte tänka på framtiden. Hur kommer de utvecklas? Kommer det ta lång tid innan de lär sig gå? Kommer motorikförseningen (som man misstänker den) bestå eller vara något som kommer i kapp? Kommer de få någon typ av utvecklingsförsening även psykiskt? Kommer de att få någon typ av cp-skada? Kommer de att få koncentrationsproblem relaterat till sin tidiga födsel? Kommer de dåliga lungorna att påverka dem i sin vardag även när de blir större?
Många tror att "faran"/resan är över nu. De mår ju relativt bra och är så charmiga och goa. Och de har överlevt. Då kommer resten ordna sig. Många ignorerar dock det faktum att deras hjärnor inte ser ut som hos en frisk fullgången bebis. Att vi har svart på vitt att det kan bli svårt med motorik etc. Att deras MR inte såg så bra ut som läkarna kanske hade hoppats på (även om en dr sa att det är en "typisk 23-veckorshjärna".
Ja, de håller sig inom normalreferenserna än så länge på sin korrigerade kurva, men det tror jag inte de kommer göra så länge till, det är på gränsen. Men vad kan man förvänta sig av en bebis som tillbringat mer tid utanför magen än i?
Jag förstår att alla i vår omgivning är nyfikna. Vad klarar de nu? Håller de "måttet"?
Och jag förstår även att folk gärna vill tro att det kommer gå bra. Men vad är bra? På många upplever jag att det är bara bra om de håller sig till den normala kurvan och utvecklas som de ska, blir "normalbegåvade". Vi kommer att älska våra barn lika mycket oavsett hur framtiden kommer att se ut. Men det är klart man önskar sina barn så lätta förutsättningar som möjligt i livet.
Med detta sagt, rörigare än jag tänkt mig, vill jag bara säga; Hjälp mig att sluta oroa mig. Hjälp mig istället att fånga nuet. Kan vi inte alla försöka släppa funderingar på "normal"/icke "normal" och vad de klarar/inte klarar och istället bara njuta av att de är två levnadsglada, pigga och pratkvarniga bebisar som mognar och utvecklas efter egen förmåga för var dag?! :)
VABruari
Det känns som de där sjukdomarna kryper närmare och närmare. Varenda kotte är eller har nyss varit sjuk. Vi vågar oss knappt utanför dörren. Samtidigt som lapp-sjukan är värre än någonsin.
Men två ynka månader kvar. Sen blir det lättare (säger de). Lungläkaren tyckte vi kunde börja leva lite mer normalt i april. Värsta infektionsperioden är i regel avklarad och vädret tillåter mer uteaktivitet. Det känns som en evighet dit...
Vincent hos nöjd moster
Ljuva. Tystnad.
Aah.
Min egen energitjuv
Med vardagslunken kom även prestationsprinsessan tillbaka. Inte alls välkommen. Jag trodde hon hade utplånats under den här resan. Att jag faktiskt förändrats för gott.
Men nej. Mitt gamla jag är tillbaka. Med vardagen kom alla måsten och borden.
-jag ska ha ett fint (och välstädat) hem. En dag då jag inte hunnit med diskmaskinen ser jag som sämsta tänkbara dag istället för att se det som en dag jag ägnat helt åt mina barn)
-jag ska droppa de där överflödiga 15-20kg till bröllopet, annars är det ju knappt värt att gifta sig
-jag ska äta nyttig hemlagad mat varje dag
-jag ska hålla nere våra kostnader och leva billigt för att klara budgeten och för att "frivillig enkelhet" ger lycka vilket ger mer stress än harmoni, iaf so far
-jag ska promenera dagligen, både för min och killarnas skull
-jag ska börja träna så jag hinner komma iform inför tjejmilen i höst
-jag ska hinna pyssla, skriva och andra roliga saker för att det
-jag ska vara världens roligaste mamma som verkligen umgås med mina barn istället för att längta efter att de ska sova så jag får några minuter för mig själv.
-jag ska låta bli allt socker för det mår jag inte bra av.
-redan nu börjar jag få ångest över hur vi vill uppfostra våra barn/inte uppfostra våra barn
-stressen över att jag vill ge mina barn ren mat utan konstgjorda ämnen och kemikalier.
Osv osv... Sådär håller det på.. Det är inte konstigt att jag har mer stressymtom nu än under tiden på sjukhuset.
Självklart orkar jag inte hålla tempot uppe och kvar blir istället en trött, tråkig, tjock och energilös mamma. Kul.
Världens sötaste killar!
Bortskämd morsa
Är man bortskämd när killarna sovit från 21 till 07 och man gnäller över att de vaknat en h tidigare än vanligt?! ;)
Men försök själva gå upp en h tidigare, vanans makt är stooor :).
Ni som inte dricker kaffe, vad har ni för knep för att vakna till på morgnarna?
Bjuder på en bild där Arvid ser allmänt tokig ut men eftersom vi andra ser nästan normala ut så får han bjussa på det, one for the team liksom!
Smakisar och sitta i stol
Idag fick killarna prova en mumsbit banan. Enligt bvc kan man ge i stort sett vad som helst när man bara ger en smak-klick. Så idag blev det banan. :) Helt godkänt. Fortfarande svårare att komma på grejen med att svälja. Arvid är lite snabbare än Vincent på "tungrörelsen". :)
De fick även prova att sitta i sina stolar vid bordet när vi åt vilket var mycket populärt. Först fick bara Vincent prova (som är starkare i nacke osv) men Arvid tittade så längtansfyllt och avundsjukt så han fick också prova. Vilken skillnad mot när vi provade för någon vecka sedan!!! Det börjar verkligen bli stora killar!
Taco-SÅÅÅÅÅS! Den vill vi ha!!!
Trööött Arvid ;)