arvidochvincent.blogg.se

Jag försöker ju vara ärlig och rak på bloggen. Allt för att framtida prematurerföräldrar ska få inblick hur en annan prematurförälder har upplevt resan. Men det tar emot. Det tar emot att visa sig svag. Ibland har jag visat delar av det, men jag vågar inte visa allt för mycket. För då måste jag ju erkänna för mig själv. Erkänna hur svag jag blivit. Hur utmattad.
Det är något jag av någon anledning skäms över. Det har ju gått så bra, och det är ju så längesen nu. Drygt ett år sedan vi kom hem. Många andra som haft resor sju resor värre än vår klarar ju av vardagen fint. Varför är jag så svag? Jag känner mig inte så deprimerad som utmattad. Utmattningssymtomen har kommit och gått under hela året. Jag har tänkt att jag ger det tid. Tid läker alla sår (eller utmattningssyndrom). Men det verkar inte bli bättre. Vardagen börjar pocka på. Det börjar bli dags att fundera på jobb och ett liv efter föräldraledigheten. Det ger ångest. Jag har tappat självkänslan jag en gång hade. Jag som är strukturerad och effektiv har nu svårt att få ihop något alls. Obehagliga fysiska symtom som ansiktsstickningar/domningar, rinningar på benen, illamående etc är andra tydliga tecken på utmattning. Vila, sänk kraven etc, tänker ni. Vilka krav? Sista året har jag inte haft fler krav på mig än att ge barnen mat och kärlek. Bilden av att barnen (och mamman) måste komma ut varje dag, är en ouppnåelig dröm. Jag är glad så länge vi kommer iväg på alla inplanerade sjukbesök.
Vila... När? Fullt ös från morgon till kväll med barnen och allt vad det innebär i form av matlagning och roddning, sen kommer kvällen då man hinner göra några av de där måstena som krävs för att upprätthålla sitt hem och inte fastna i ett råtthål, sedan kommer natten då jag/vi antingen sprintar fram och tillbaka med nappar eller försöker få en vaken kille att sova trots hans motvilja.
Och så kämpar man vidare. Hur länge? Vad händer sen?