arvidochvincent.blogg.se

Hur göör ni ensamstående tvillingmammor? Eller ensamma mammalediga tvillingmammor?

Vi har roat oss själva nu i stort sett sen i lördags morse då vi valde att sparka ut stackars pappan och hans förkylning. Vilket liiiv. Gnäll gnäll gnäll. De lugna nöjda Killarna som personalen var så förundrade över, är long gone!

Det ska bäras, klappas, vaggas, vyssjas. Och har den ena väl somnat eller iaf ligger nöjt och tittar, då är det nästas tur. Fast värst och mest otillräcklig känner man sig nästan när båda behöver kärlek och närhet precis samtidigt. Det går såklart. Men det är bökigt. Särskilt om någon av parterna rör sig (!!!) och är ledsen...

Promenader är ett hallelujah-moment. Enda gången i stort sett som båda sover som stockar. Men den här mamman är trött. Hon orkar inte bara promenera hela dagarna.

Jag skulle laga mat här innan. Gnäll gnäll. Det dög minsann inte att sitta i babysitter och titta på. Så jag tog upp Arvid i bärselen och lade Vincent framför babygymmet. En tyst bebis. En arg. Bytte plats. Tadaa. Två tysta bebisar lagom länge för att hinna laga världens snabbaste snabbmat (laxpasta med spenat och citron; google it, amazing!) och snabbt sätta i sig det.

Det är inte heller helt lätt att laga mat med två små. Man ska akta bebisen på magen och man ska inte hälla varmt vatten över bebisen på golvet.

Samtidigt vill jag laga lunch. Det är ju det enda jag hinner/måste hinna. Övrig tid är jag nästan helt låst.

Jag hoppas det är en fas som snart är över. Att de snart är mina glada goa killar som nöjt kan sitta i sina babysitters medan jag donar med lite annat.

(Tilläggas bör att får de bara vara hos mig så är de glada och flirtiga som få, så inget fel på humöret på det viset).

Sen känns det samtidig fantastiskt. Det här är ju alla tvillingföräldrars dilemma (eller rent av alla bebis-föräldrars). Helt normalt alltså! Bara en sån sak!