En prematurmammas ångest
Sedan vi kom hem har det varit fullt med besökare här. Nästan någon varje dag. Vi har stor familj och många vänner och alla vill såklart se underverken in real life. Och vi föräldrar är törstigare än någonsin på lite social kontakt efter 5 månader borta, vana som vi är att umgås mycket med folk.
Vi har följt "reglerna" från neo med att inte träffa några dagisbarn och bara folk som känner sig helt friska.
De som har egna barn har inte fått ta i barnen. Och de (få) övriga som tagit i barnen har tvättat händerna och spritat sig noga innan.
Detta har även gällt när vi varit iväg på lite besök.
Att hålla sig till dessa förhållningsregler har känts tufft nog, särskilt då några av våra bästa vänner har dagisbarn. Det sitter som en stor tagg i hjärtat att inte kunna träffa dem så fritt som man önskar.
Men igår slog det mig som ett slag i magen hur mycket risker vi tagit trots allt, trots alla försiktighetsåtgärder. För varje besök eller utflykt ökar ju risken jämfört med om vi suttit själva hemma.
Jag uttryckte min oro/ångest på prematursidan på facebook, då särskilt över att vi varit på flera besök i veckan, och någon där hade fått uttryckt från neo att stanna hemma helt. De som ville träffas fick komma till dem.
Rent logiskt borde det, i mina ögon, vara samma sak om det är friska människor osv oavsett vart, men oron bet sig fast.
Man läser även om prematurföräldrar som själva låter bli att gå ut för risken att smittas och föra det vidare till sina barn. Jag får klaustrofobi och panik av bara tanken.
Killarna älskar att åka bil (bästa sömnmedlet ever!) och är väldigt trygga när vi åker iväg någonstans så för den delen är jag inte orolig, med intryck och så. Utan det är ju infektionsrisken.
Nu är det dessutom November. Månaden då risken för rs-virus ökar. Den 19 November ska killarna få första sprutan mot rs.
Nu sitter jag här med världens ångest och vill aldrig mer gå utanför dörren eller släppa in någon.
Jäkla skitliv. (detta känns för övrigt som första "riktiga" dippen sedan hemgången...)