arvidochvincent.blogg.se

En blogg om två kämpar som föddes v.23+2.

Det svåraste...

Publicerad 2013-11-13 20:07:00 i Första tiden hemma,

... trots att denna arma mamma trånar efter socialt sällskap utöver sina (fantastiska) tre killar är oron över infektioner och baciller plågsamt stor.
Så fort någon går innanför dörren eller, ännu värre, tar i barnen, får jag panik. Jag tillåter det eftersom jag vet att vi är försiktiga och tar till alla säkerhetsåtgärder men det förtar inte rädslan som kvarstår några dagar efter varje besök..
Stackars försäkringstanten som ville komma hem och diskutera barnförsäkring fick stanna hemma för jag var rädd för infektioner. Nästa vecka när det kommer hit en fotograf planerar jag att hålla barnen långt borta tills det hela är överstökat.
På neo säger alla att vi behöver vårt kontaktnät, att familjen måste få vara ett stöd, och när vi skrevs ut pratade doktorn till och med om att det är viktigt att vi får barnvakt så vi kan vara på tuman hand någon stund (jag förklarade att vi inte utsätter någon av våra nära och kära för det så länge Arvid har övervak och syrgas, vilket han kunde förstå iofs, men sen tyckte han verkligen vi skulle ta den hjälpen).
Jag minns en av de första gångerna vi varit hemma på perm. Jag förklarade min ångest över att det varit 4 familjemedlemmar hemma samtidigt och min ångest över det. Sköterskan sa att jag måste komma över det eftersom vi kommer att behöva dem. 
Men hur?
Alla prematurföräldrar där ute. Hur gör man för att inte vilja dränka barnen i sprit varje gång någon hälsat på? Hur gör man för att kunna slappna av i att låta våra närmsta vara här och även hantera barnen? 
Det måste man ju klara.. 
Och vart sätter man gränsen för vilka som får komma på besök? Hur sätter man gränsen för vad vi kan göra själva, vi föräldrar? Kalas, dop, julfirande, shopping etc..
Jag hatar det här.
Jag säger det igen, jag vet att man ska vara så glad över att äntligen få vara hemma, vilket ju är precis vad jag är. Tanken på att våra stackars barn skulle drabbas av något och tvingas tillbringa ännu en månad på sjukhus är outhärdlig. 
Det svåra är att hitta en balans där vi inte blir tokiga av att vara inlåsta och isolerade utan att riskera våra barns hälsa.
(ber om ursäkt för den återkommande diskussionen, men det är den biten som är jobbig just nu, bortsett från Arvids kaskadkräkningar och onda mage)
 
(hoppas även att familjen inte tar illa upp, jag älskar att ni är här, och ni måste fortsätta komma!)
 

Kommentarer

Postat av: bbmm

Publicerad 2013-11-13 22:35:46

Det är klart vi gör. Fast vi längtar jätte mycket. Vi har känt lite rasp i halsen så därför har inte vi velat komma.Det känns lite ångestladdat även för oss.För tänk om man känner lite i halsen och sen orsakar ngt.Så man vill ju känna sig tipp topp när man hälsar på. Kram på er alla.

Svar: Ja jag förstår det! Bättre avvakta!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Mimmi

Publicerad 2013-11-14 01:01:08

Det som jag uppskattade mest var vänner och familj som respekterade och förstod ångesten och rädslan man hade. De som tog egna intiativ till att ta handsprit och var försiktiga. Min ångest blev värre när det kändes som folk inte brydde sig, när man fick försvara sig hela tiden för varför man var "överbeskyddande". Det var svårt för andra att förstå vad man gått igenom, hur det känns att se på när ens barn är så sjuka och balanserar på linan. Jag var dålig på att berätta för andra hur vi hade det på neo så det var väl en anledning till varför folk hade svårt att förstå. Jag mådde jättedåligt och vi åkte aldrig på kalas och träffade andra just pga ångesten och rädslan för infektioner. Det dröjde ett halvår efter att vi kommit hem innan vi åkte och träffade en större samling släkt. Då fyllde min sambo år och Jimmys mamma hade ordnat lite kalas hos dom, så vi slapp det jobbet. Fortfarande då fick vi fajtas mot de som inte förstod. Säga till dom att inte röra barnen om de inte spritat sig osv. Jag stängde ute min sida släkt som inte ville lyssna och acceptera, för att markera vad som gällde. Tillslut respekterade dom. Men det dröjde länge och det dröjde länge innan ångesten blev bättre. Jag skulle nog fortfarande varit ett nervvrak om jag inte skulle gått till psykologen. Jag var som en hök och övervakade allt och alla. Nu är tjejerna ganska stora och det är först nu känner jag mig helt lugn.
Du får känna efter själv. Vad klarar du just nu, vad är du redo och mogen för? Du och din sambo känner era killar bäst och ni vet hur allt fungerar och hur dom fungerar. Ni har ju ganska nyss kommit hem också. Så ta det lugnt! Inget är bråttom och det är ju jättebra att ni är försiktiga. Det tar tid att återhämta sig efter en lång neoresa så låt inte detta få stressa upp dig. Vill ni inte att alla ska få hålla pga infektionsrisk så finns det all tid i världen att få göra det senare. Det kan kännas bättre om två veckor, det vet man ju aldrig :) det ska kännas bra och du ska inte tvinga dig till något som du bara mår dåligt över sedan. Det finns tid! Låt det få ta tid! Kram

Svar: Ja det är klart att det tar tid att återanpassa sig till normaliteten, samtidigt som vi ju inte kan ha ett normalt liv ännu.. Våra nära accepterar dock faktum med tvål o handsprit utan knot (iaf inte högt ;). Alla har ju fått följa vår resa genom bloggen så tror att folk är ganska införstådda med allvaret.. Längtar tills mina killar är så stora som dina tjejer och man kan slappna av lite mer..
Ida Nylin Grendel

Postat av: Cecilia

Publicerad 2013-11-14 21:35:00

Eftersom jag är ensamstående med mina pojkar bodde vi hos min syster i 3 veckor när vi blev utskrivna från neo. Min syster har 2 pojkar som går på förskola, skola o fritids men när de kom hem bytte de kläder, tvättade o spritade händerna. Det funkade jättebra o pojkarna blev inte sjuka.
Det är viktigt med handhygien o har man någon som är med barn mycket kanske man kan be dem byta kläder så inga baciller följer med!

Svar: Ja det är ju en bra ide!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Nina

Publicerad 2013-11-15 17:34:48

Kanske kan ni göra en liten kompromiss? Att bara den allra närmsta släkten som ni litar på och som självklart inte är det minsta sjuka, har dagisbarn eller övriga barn hemma som är sjuka, får vara nära killarna. Tvättar de händerna noga och sedan spritar händerna lika noga tycker jag att ni kan låta dem hålla pojkarna.

Övriga tycker jag ni kan låta komma över då och då, men kanske inte ta i eller vara för nära pojkarna. Då kan ni föräldrar ju iaf. få lite social kontakt. Dock gäller det såklart inte om någon är det minsta lilla sjuk, har dagisbarn eller andra barn hemma som är sjuka. De kommer ni få säga nej till i ytterligare ett par månader alt. träffas utomhus och inte vara för närgångna.

Det _är_ superpissigt att behöva vara isolerad, men bara att veta att många andra varit i samma sits kan göra att ni inte känner er så ensamma. Vet de som inte släppt in en enda människa förutom föräldrar och syskon på fyra månader, så det finns alltid de som har det värre (om den tanken hjälper det minsta lilla).

Tycker ändå det superbra att ni klarat av att hålla killarna från några infektioner sedan ni kommit hem. Det blir liksom prio ett i livet och allt annat bleknar. Vi har fått ställa in hur många träffar som helst då någon ringt och sagt att de haft lite, lite ont i halsen men inget mer. Vi tog, de första fyra månaderna hemma, alltid det säkra före det osäkra trots att det kändes pissigt att få tacka nej till en massa saker i sista sekund bara för att någon vi skulle hem till kanske höll på att bli sjuk. Ändå var det i slutändan värt all isolering eftersom vi inte behövt vara inlagda en enda gång efter vi blev utskrivna (över ett år sedan) och det är ganska ovanligt för att vara extremprematur som haft så pass tuff start i livet.

Hoppas detta iaf. hjälpte lite, lite och att ni känner er stolta över att killarna klarat sig hemma hittills utan infektioner! Ni gör ett hästjobb och har fått två riktigt fina killar :) Får hoppas att vi kan ses någon gång IRL framöver. Är ibland skönt att få prata med någon som förstår exakt vad man pratar om när man nämner ord som CPAP, handventilering, sondsprutor, ductus etc. etc.

Ha det gott och hoppas kaskadkräkningarna ger sig snart!

Svar: Tack! Ja det är fascinerande att prata med andra som vet vad det gäller.. :)
Ida Nylin Grendel

Postat av: Jea

Publicerad 2013-11-16 22:03:41

Efter 12v på Neo fick vi hem våra tvillingar som föddes i v 29+6 (1690g resp 705g). Hemma väntade två bröder - en på 2år och en äldre som gick i skolan. 2-åringen höll vi hemma från dagis i 1 år, men skolkillen var ju tvungen att va i skolan. Det var mycket handsprit under första året, och klädbyte direkt efter skolan... Kompisar var inte med hem från skolan under en ganska lång tid, och när besökare (familjemedlemmar i första hand!) kom fick det bli på deras "ansvar" att de var pigga och inte träffat nån sjukling den närmsta tiden. Det kommenderades handtvätt och sprit på det och sen fick de komma in och hålla... :)Vissa kommenterade och tyckte nog allt att vi var lite löjliga, men det var ultimatumet!
Vi klarade oss mycket bra och slapp massa sjukdomar. Det blev lite som om tvillingarna fick vänja sig vid olika människor och olika "baciller" lite i taget... Idag har de hunnit bli 5 år!! Är pigga och hur friska som helst. Nr 2 som var mindre vid födseln, är fortfarande mindre, men annars helt okej!
Önskar er all lycka med era små killar, och kan bara säga att ni måste lyda era hjärtan om detta... Det är era barn och ni som bestämmer över dem och ska se till deras bästa. Det får omvärlden acceptera!

Svar: Hej! Ja verkligheten med syskon osv kan man ju inte förhindra.. Skönt att era mår så bra idag!
Ida Nylin Grendel

Postat av: Tvillingförälder

Publicerad 2013-11-24 06:35:11

Tills att mina var ca 3 mån var det bara några få, och max 2 åt gången, som träffat de små.
Eftersom jag är ensam hade jag inget val annat än att dra med dom till affären. Men oj vad hemskt det kändes så fort nån kom nära vagnen. Men efter ett par gånger hade jag vant mig och sett att inget hemskt händer. Det hände någon gång att främmande människor ville dit och peta på pojkarna, men då sa jag ifrån med att dom är så infektionskänsliga.

Vid 3 mån hade vi namngivningsceremoni. Hade köpt hem massa handdesinfektion och skrivit lapp om att sprita innan man tog i bäbisar, samt sagt till att endast helt friska personer fick komma. Dom tyckte nog jag var lite löjlig.
Sprita var det nog ingen som gjorde. Det var ca 15 pers och pojkarna gick runt i allas armar och jag hann inte ens hålla koll.
Såg igen att inget "farligt" hände och kände mig lite lugnare efter det.

Vi har ändå haft rätt liten kontakt med yttervälden. Bara föräldragruppen, shopping och ett besök varannan vecka typ.
Det har visst satt sina spår hos ena. Han är nu livrädd för andra människor och skriker hjärtskärande så fort någon annan tar i honom. Även om han träffat personen tidigare.
Tror nog att den lille herrn behöver socialiseras lite mer :)

Svar: Ja man måste ju ha mat! Skönt att namngivningen gick så bra! Då kanske man börjar lugna sig lite..
Ida Nylin Grendel

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela