arvidochvincent.blogg.se

Dels för att jag dokumenterar den här resan inte bara för er utan lika mycket för min egen skull. Som bearbetning. 

Sen hoppas jag att den här bloggen kan skänka hopp och lite stöd på vägen för dem som hamnar i samma sits. Det kan man inte om man förskönar allt. Den här resan är ingen dans på rosor även om man får två fantastiska killar som överlevt mot alla odds.

Det är okej att tycka att det som händer är för jävligt och orättvist, att känna sig trött och otillräcklig, att tycka att man har otur även när man har sådan tur som vi, att avundas de som har det lättare, att få sörja att man står utanför gemenskapen under närmare ett års tid, ett år då alla andra går framåt och vidare och vänners barn hinner glömma bort oss och nya barn komma till som man inte hinner lära känna. Jag vet att de finns kvar där, vänner och familj, när vi kan våga oss ut lite mer till våren/sommaren men jag kan ändå få sörja den tid som varit och komma skall.

Vi gör inte många knop. Tittar på serier. Okej, kört en diskmaskin har vi hunnit med också ;). Allt givetvis i pyjamas.