Som vem som helst. Nästan.
Igår fick jag äran att delta på Carita och Andreas underbara bröllop! När man inte får gå på sitt eget så känns det bra att i alla fall få gå på någon annans!
Det var nästan som att känna sig normal. Prat om jobb och hur man känner brudparet. Men så kommer de oundvikliga frågorna: 1. är du gift? 2. vad ska du göra i sommar?
Och vips, var man inte lika normal längre.
Men jag fick iaf inbilla mig det under några timmar. Med dans till spicegirls och roliga hattar!
Tack Carita och Andreas! (och jag säger det igen, med tanke på mängden regn så lär ni bli väldigt lyckliga!)
Ps. För er som undrar hur grabbarnas dag var igår så är rapporten från pappa och farmor att dagen varit lugn. Känns skönt för en mamma på vift att få sådana rapporter!