arvidochvincent.blogg.se

Imorse pratades det hemgång om va 1 till 2 veckor. Allt var så positivt och superfint.
Vincent har sen någon dag tillbaka börjat gå ner i syresättning i samband med måltider och lite efter. Jag har upplevt att han "slarvar" med andningen. Eftersom han gått upp sig och stabiliserat sig snabbt varje gång, lagom tills personalen hinner in har det tolkats som att han blir mätt och trött.
Idag däremot har han gått ner sig även mellan måltider och haft apneer (andnigsuppehåll). Vanligt bland extremprematurer men vi har varit väldigt förskonade. Tills nu då. Ingen kan säga varför. Han hämtar sig efter en stund varje gång. Det totala syrgasbehovet är betydligt lägre (!) än igår. Ligger stabilt förutom dessa episoder.
Känns jättejobbigt. Otäckt att det kommit nu. Och att ingen vet vad det beror på.
Prover ska tas men inte förrän vid nästa måltid.

Så istället för att flytta in till oss på heltid som var planen i morse, kanske vi flyttar in dem på salen i förtid...

Tänk att man blir så lurad så fort det går framåt och bra. Tidigare var vi (läs jag) väldigt restriktiv med att hurra vid framsteg för jag väntade bara på nästa bakslag som jag visste skulle komma. Men nu. Det har gått så himla bra så jag redan glömt att varje nedförslut måste starta med en backe...

Extra jobbigt känns det när det sker på fredag eftermiddag. Man vet att det inte finns någon läkare på plats. Primärjour finns på sjukhuset men det är en barnläkare. Neonatologen, som ju är expert på dessa prematurer,har bakjour och befinner sig inte på plats...

Så här glad är Vincent iaf emellan dessa episoder... Sötnöt!

Det var lite roligt idag. En kurator kom in och presenterade sig och ville mest tala om att hon fanns om vi behövde henne. -Ja tex med praktiska grejer som föräldraledighet och så. Ni har ju tvillingar så ni får ju 480 dagar x2.
-Nej. Det får man inte, svarar jag.
-Nej just det. Nu var det jag som tänkte lite konstigt. 240x2 får man ju.
-Nej, man får 480 dagar +180 dagar...

Ehm tja. Där dog samtalet liksom ut. Men vi var så välkomna om det var något. ;)

Efter 3 månader har jag nog lyckats googla och frågat personalen om det mesta som rör bebisar, prematurer, tvillingar, vab, föräldraledigt, kriser osv osv.

Vi gör inte så mycket mer än äter, byter blöjor och gosar hela dagarna. Precis som det ska va.
Synd bara att man inte får ta emot så mycket besök... :(

Ingen kan iaf påstå att bröderna Elveskär inte kan konsten att chilla!

Tack tant Maria för sockarna! Bra att ha lite att växa i!

Att ens kropp och psyke är tämligen utpressat på allt vad ork och energi heter blir allt tydligare. Det klyschiga uttrycket "som en urvriden trasa" är nog det som tydligast kan beskriva min känsla emellan åt.
Det räcker med minsta motgång nu för att jag ska säcka ihop totalt.
Innan vi lämnade in grabbarna på salen för en stund sen, hade Vincent två snabba pulsdippar. Det märktes inget på honom, han var rosig och fin så ev var det en dålig kurva. Men det räckte för att jag ska måla upp negativa scenarion. Hoppas det inte fortsätter utan bara var en engångsföreteelse eller elfel.
Lite lustigt dock att hade det varit Arvid hade vi knappt lyft på ett ögonbryn. Men man har vant sig vid att Vincent är så stabil...

Jag är som sagt helt slut efter en eftermiddag på "tu man hand" med min familj. Det har varit fantastiskt mysigt. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite uppgiven. Det ska inte behöva vara såhär att vara förälder. Sitta på nålar och få hjärtat i halsgropen varje gång det plingar. Lägg därtill alla jädra slangar/sladdar som gör att varje förflyttning är ett litet (i jämförelse med tidigare, men ändå) företag och gör saker och ting betydligt krångligare.

Om jag bävar lite inför att detta kanske eventuellt är min sista sovnatt på något/några år? Ja ganska!

Det är ju "a piece of cake" att ha tvillingar. ;)
Lite pling i samband med måltid men sömn och gos där emellan...

Vincent på bilden

Pojkarna har flyttat! In på familjerummet med oss!!! Vi har plötsligt gått från att vara ganska coola när de larmar nu för tiden till att bli toknervösa för minsta pling!
Samtidigt är det ju fantastiskt att de anses stabila nog. Och de känns ännu mer som våra äntligen.

Vi ska slussas ut så vi "lämnar tillbaka" dem till salen över natten. I alla fall idag. Sen får vi se.

Fortsätter de vara såhär stabila får vi gärna ta hit vår barnvagn snart för promenad!

Önska oss lycka till!

Arvid gosar med herr bläckfisk som moster Adina gjort!
Gosedjuren fick ej vara med i kuvösen på grund av infektionsrisken men däremot när killarna fick säng. Innan dess har de alltid suttit bredvid skärmarna eller hängt i någon droppställning och hållt ett vakande öga på de små gossarna.

Precis som på Östra blir grabbarna överösta med beröm här i Borås. Hur duktiga de är och hur fina och harmoniska.
Å där ligger de nöjt och fortsätter att bara vara. Helt fantastiska. Och ler lite då och då för att höra hela beundrarskaran oooa förtjust.

Snart börjar vårt föräldraskap på allvar. Känns pirrigt, nervöst och spännande!

Ps. Båda grabbarna fortsätter med vanlig grimma som om de aldrig gjort annat!

Ps. Mössorna fick de låna av avdelningen när de va lite kyliga.

Ps2. Någon undrade hur lika de är. Jag är själv ganska övertygad om att jag hade sett skillnad om personalen bytte plats på dem medans Daniel tycker de är mer eller mindre kopior. Tittar man på bilder som den nedan är det ju i alla fall helt klart att de är syskon!

https://cdn3.cdnme.se/4185081/7-3/pic_52223e80ddf2b3068d272191.jpg" class="image">

Igår kväll var Vincent snabbandad. Vi provade med alvedon om han hade ont i ögonen. Fungerade inte. Så man tog infektionsprover som var förhöjda och lungröntgen som visade infiltrat. Med andra ord lunginflammation och får därför antibiotika. Dr menar att det inte är helt ovanligt efter respiratorn.
Det verkar dock som att toppen redan är nådd då det snabbaste infektionsvärdet redan var på väg ner så vi hoppas det stannar där. Inget direkt ökat syrgasbehov eller så...

Annars då?
Vi har sovit första natten i Borås. Fina fräscha lokaler. Dock iskallt på vårt rum.

Båda killarna har vanlig syrgasgrimma och har ätit jättebra (!!!) på flaska. Det är som att Arvid också har kommit på det nu. Tekniken. Känns fantastiskt bra!

Vi har flyttat. Till Borås. Båda pojkarna är på plats. Vincent fortsatt lite illamående och hostig efter narkos och respiratorn men i övrigt verkar de må bra än så länge. *peppar peppar*

Sviterna efter transporten kan ju dock sitta i ett tag och även komma lite i efterhand..

Vincent började sin tillvaro här med att det skulle tas nya prover. Upp på ett bord. Syresättningen dalade. Och fortsatte dala. Han hämtade sig inte riktigt. Fick lite flush. Hämtade sig. Dalade. Fick flush. Gick upp. Dalade.
Vi började diskutera orsaker så som operationen igår och resan osv. Under tiden han låg på bordet för provtagning passade han även på att lägga ett stort lass i blöjan. Då tänkte vi att det säkert var en bidragande orsak till den svajande syresättningen. Men icke att det gick upp efter det heller.
Vi började prata om att han kanske behövde cpap för att återhämta sig lite. Men sköterskan tyckte vi skulle lägga honom i sängen igen och se om han hämtade sig.
Vid överlyftet löste sig mysteriet när mamman skulle rätta till och inser att hon står med andra ändan av slangen i näven. Den hade antagligen åkt ur vid förflyttningen till provtagningsbordet. Inte konstigt att stackars Vincent hade problem! Vi konstaterade snarare att han lyckades förvånansvärt bra!
Kändes iaf skönt att det fanns en förklaring till hans tillstånd. När han bara fick syrgas kopplat till sin grimma igen så gick det bra!

Bilden är en ca veckogammal bild på En trött Vincent..

Imorse när vi kom var Arvid fly förbannad och jätteledsen. Eftersom han var det igår också och då inte mådde helt hundra, blev mamman orolig och undrade vad som var fel.

När det blev dags för mat kom svaret. Hel måltid på flaska försvann på 5 minuter. Utan en enda pulsdipp eller sätta-i-halsen. Nöjd kille och ännu näjdare föräldrar! Därtill har syrgasbehovet minskat drastiskt sen igår kväll. Kanske slipper vi snart den nedrans CPAP:en helt!

Kl.11 rullade de in Vincent till operation. Kl.13 kom han tillbaka till neo. Kl.15 tyckte han det fick va nog med den nedrans respiratorn.
Vi höll alla andan, inkl doktorn, men superkillen fixade det finfint! Rakt tillbaks till vanlig grimma utan att mellanlanda i cpap eller fuktgrimma.

Dessutom så frågade jag imorse avd-läkaren om Vincents ultraljud hjärna och eftersom det var samma som föregående undersökningar lät hon inte det minsta orolig utan konstaterade bara att då är det normalt för honom.