arvidochvincent.blogg.se

Det känns så mycket lättare föräldralivet nu sen barnen blivit lite större (och framförallt stabilare) och starkare så man vågar ta med dem ut bland folk lite mer. Nu (om man är två vuxna) kan man ju ta varsitt barn på armen och gå. Och blir man trött i armarna kan barnen gå lite "själva". Man kan åka och shoppa eller äta middag ute. En helt ny värld liksom öppnar sig i föräldraskapet! Synd bara att de stängs snart igen pga infektionssäsong och gråslask. Men jag försöker njuta så länge det varar. Mitt emellan magkatarrer och ont i fötter.

Lägg till ett barn till och två tjötsugna (läs fikasugna) mammor på det så är kaoset ett faktum 😍.

Kropparna har efter 16 månaders mer eller mindre konstant stress börjat falla isär. Det ena kroppsliga symtomet efter det andra. Katarr hit, magsår dit, klåda här, värk där osv i all evinnerlighet.

Ringer man till vårdcentralen för att få hjälp frågar de "har du själv någon aning om vad som kan orsaka det här?". Haha jo tjena. Problemet är ju att inget kan göras ogjort (hur kan man välja att sätta oron på psyket istället för kroppsligt?!), vi kan inte sjukskriva oss från två intensiva (och såklart underbara) 1-åringar. De må vara ganska normala barn idag men kvarstående stora orosmoment samt det enkla faktum att de faktiskt är två. Intensiva. Barn. Ihop då med reservbatterier som lyst rött i över ett år, gör tydligen att kropparna har tagit slut. Helt slut. 

Vi kan bara hoppas på bättre tider.

Tack familjen runt om för stöd och hjälp.

Och vad lönar det sig att undra?! 

Två fantastiska killar har vi. De har haft och kommer kanske få det tuffare än många andra (vilket kan ge mamman magknip och dåligt samvete fast hon är oskyldig) men att de kommer få ett bra liv tvekar jag inte på. 

Bild från förra året... Vad mycket som ändå hänt!

Resan upp (30 mil typ) gick finfint. Killarna sov förmiddagslur. Stannade och åt på ikea (föräldrarna tänkte att en torsdag fm, hur mkt folk kan det va?! Men oj vad mkt folk det kunde va! Läskigt som sjutton! Bacilleeeer!!!) och när vi åkte vidare sov grabbarna en sväng till och vips var vi framme.

Hemvägen tog vi på kvällningen när killarna skulle sova för natten. Förutom ganska täta uppvaknanden med killar som ville byta sovställning gick även det långt över förväntan och bjöd dessutom föräldrarna på sovmorgon till tjugo över åtta i morse!

Arvid har blivit så gosig! Tidigare har det mest varit Vincent men nu ska Arvid pussa och gosa helst hela tiden. Och gärna med brorsan. Så mitt på lilla Runes grav som bara blev 2 år, hade de ett väldans goskalas (bild lånad av moster Adina)

Man känner sig så maktlös som förälder när de små är sjuka. Även när det är en vanlig förkylning.

Dels pga två förkylda söner som varvar att hålla en vaken, dels pga alla obildade egoistiska svenskar som inte verkar förstått det där med alla människors lika värde och rättigheter, dels har Arvids förkylning nu förflyttat sig till luftrören (såklart) och han är nu hostig, rosslig och pipig. Brorsan hans har även han börjar hosta så har börjat ge honom inhalationer också nu. Arvids höjde jag som tur var redan när snoret kom på besök så vi hoppas det hjälper lite. 

Båda barnen har även börjat trilskas med maten. De små rackarna behöver ju all näring de kan få i sig så vi hoppas det går över fort. 

Kan undra om det ALLTID kommer sätta sig på luftrören på dessa små, även om det "bara" är en liten snorförkylning? Det verkar ju inte bättre. Spännande när de börjar förskolan ;). 

Måndag idag, torsdag är planen att åka på minisemester, så nåde den där förkylningen sitter i för länge!

Ok, nog gnällt för idag. 

Men snor till trots är killarna pigga och glada så vi tog en tur till en öde lekpark för att rasta dem lite... :)

Arvid däremot har blivit småfebrig och snorig. Så inatt hade han svårt att sova pga den tilltäppta näsan, stackaren. Och föräldrarna som får sova rackarns lite i vanliga fall bävar för något långdraget. Men kanske är det bara tanden som jobbar sig ner. Hoppas kan man ju alltid.

Vincent har börjat ställa sig upp mer och mer mot vad än han kommer åt. Och precis som Arvid var i början så släpper han bara taget rätt vad det är och drösar i backen. Arvid trillar fortfarande en hel del men inte i närheten så mycket som innan då han lärt sig att sätta sig ner bättre. 

Men idag föll de baklänges ordentligt båda två i var sin ända av huset inom loppet av ca fem minuter. Då blir man lite svettig.

Tidigare var det som sagt "bara" Arvid man behövde punktmarkera hundra procent av tiden, så nu när Vincent kommit fram sig undrar jag hur det ska gå till. Inte konstigt halva familjen lider av magkatarr och magsår.. ;)

Arvid har lärt sig öppna dörrarna i köket nu, innan var det bara lådorna. Samt att han, förutom att han lärt sig sätta sig från stående, sätter sig upp mer eller mindre hela tiden när han grejar med något. Tidigare var det golvnivå som gällde så det känns som ett stort steg framåt! 

Snacka om värk i mamma-hjärtat när man åker bort två nätter och det slutar med skräck för att somna... (Kan ju lika gärna vara ett sammanträffande eller bero på något helt annat men det kom isf "lägligt". 

När jag kom hem från Sthlm tjöt Arvid av glädje medan Vincent blev alldeles gravallvarlig och såg ut som han ville gråta och knappt kunde titta på mig. Man riktigt såg hur hans lilla hjärna arbetade på högvarv och han såg riktigt ångestfylld ut. Som tur var, gick det snabbt över. Men som man känner sig som en bov!!! 

Idag har vi iaf varit på djurparken (kanske årets sista besök?!) med våra tvillingkompisar. Barnen uppskattar gungorna mest som vanligt ;).

Idag var det Adam och hans mamma (födelsedagsbarn dagen till ära) som fick finbesök. 

Det blir inte mycket till mamma-fika längre. På sin höjd några klunkar te vid diskbänken i förbifarten ;).

Idag har vi varit på besök hos dr Ögon. Nya mätningar som visar samma värden som sist. Därför kommer vi nu att få remiss till syncentralen som i sin tur ska ta ställning till om det blir linser eller glasögon. Jag vet knappt vilket jag hoppas mest på... 

Tur i oturen så visade Arvid sina "ögonryckningar", som kommit och gått sen vi var på jouren i tisdags (men inte riktigt så mycket), för doktorn när vi var där. Hon visste inte riktigt vad det var men trodde inte det var nåt med ögonen utan tyckte barnläkarna ska ta ställning till hur man går vidare (de ville ju inte göra nåt annat än skicka oss till ögon). Så fortsätter det så blir det nog eeg. Men nu idag var han inte alls frånvarande vid ryckningarna och när det bara rycker lite lite grann kan han fortsätta greja med det han håller på med så det känns ändå inte riktigt som epilepsi. Dr Ögon sa att det ev ev kunde ha något att göra med att han ser så dåligt och när han har svårt att fokusera så kanske det kan bli så, men hon lät osäker. Sa bara att man ska följa det. Men vem då, undrar jag?! Vems ansvar ligger det på liksom? Jag undrade även om vi kommer följas via ögon eller syncentralen och fick till svar att det var något man måste ta ställning till. Typ. Med andra ord, inget svar på något direkt alls. Iaf så tyckte hon det var väldigt viktigt att han får korrigering av synen så snart som möjligt för att synen ska utvecklas så bra som möjligt. 

Så nu hoppas vi på att få en tid hos syncentralen inom en till två månader (=en evighet). 

Fy, jag tycker det här med synen är skitjobbigt och det känns inte som om någon direkt ger oss nåt som helst stöd i detta... Men jag hoppas vi kan få en bra kontakt med syncentralen framöver. 

Och idag kära läsare, Idag är det mest synd om den här mamman av, tja nästan alla människor. Krigsdrabbade som ebolasmittade. Hon har nämligen blivit förkyld!

Och innan ni börjar skratta så ha i åtanke att på fredag påbörjas The Tjejhelg i Sthlm! Helgen som varit bestämd sedan ett År tillbaka! Ett av de mål som höll mig uppe sista tiden på Neo i Borås, som fick mig att orka se framåt mot en ljusare framtid. 

Den ljusare framtiden är här. Och alltså även Sthlm-helgen. 

Men lite förkylning har väl ingen dött av, tänker ni då. 

Nej, men bekymret med att vara förkyld med två prematurer är bl a:

(Först och främst vill jag ju vara pigg och alert på resan, den ska ju vara en återhämtningspaus från vardagen, ett ställe att tanka energi, inte vara sjuk)

1. Har ni provat att vila er friska, ensam med två 11-månaders virvelvindar?! Praktiskt taget omöjligt,

2. Man måste hantera sina barn (och pussade på dem senast igår) även om man är förkyld vilket ökar risken radikalt att även de ska drabbas.

3. Ingen vet ju riktigt än hur de reagerar vid förkylning. Oron över det.

4. Om de blir förkylda, måste jag stanna hemma?! Att ta hand om två förkylda små ensam är ingen barnlek.

Så, gott folk, håll alla era näbbar och klor på att de klarar sig och mamman tillfrisknar mirakulöst på ett dygn. 

För jag ska till Stockhoooolm!!!

Eftersom mamman blev lite skärrad ringe hon hem pappan så han fick följa med. Inte heller helt lätt att ha med två själv vid undersökningar etc, vi visste ju inte vad de ville göra med honom.

De kollade dock bara de vanliga parametrarna som inte visade något avvikande och sa att de ville avvakta ytterligare åtgärder/undersökningar i nuläget men att om det händer igen så ska vi söka igen så får de göra en eeg. Men han ville främst att ögonläkaren skulle ta sig en titt. Och turligt nog har vi ju en tid dit om en vecka. 

Ev kan det "bara" ha varit en engångsföreteelse och bero på hans skelning i kombination med extra trötthet och lite feber efter gårdagens vaccination...

Så så var det med denna dag. Har man inte att göra så skaffar man sig.